Under SIME återkom flera av talarna till konceptet hacking och att detta idag anses vara en förmåga, eller i vissa avseenden till och med en superkraft, som bör tas till vara. När du idag hör om hackers är det oftast i samband med en attack av något slag, men allt fler hackers anställs eftersom de har ett genuint intresse för, och besitter stor kompetens inom mjukvara och programmering.
Laurie Segall, techreporter på CNN, beskrev hacking som en ny superkraft. Hon baserade sitt uttalande på det faktum att en grupp hackers lyckats ta sig in i FBI-chefens dator. Att de lyckades med ett sådant projekt är dock inte det uppseendeväckande, utan att det var ett gäng tonåringar som gjorde det medan de var höga på marijuana. Tänk vad dessa personer skulle kunna åstadkomma om deras förmåga användes för att skapa positiva resultat istället för att hacka myndighetschefers datorer.
Även företaget Lynk & Co vill skapa nätverk av hackers för att stimulera utvecklingen av appar för sitt bilmärke. Genom att utnyttja kapaciteten och kompetensen hos personer runt om i världen som har en idé om hur bilen skulle kunna användas på nya sätt accelererar de utvecklingen mångfalt. Dessutom är de ödmjuka inför att alla idéer och all kompetens inte finns inom bolaget, men ändå kan komma utvecklingen till nytta genom nätverk.
Inom hackervärlden pratar man ofta om ”black hats”, ”white hats ” och ”grey hats” för att benämna de tre olika typerna av hackers. Black hats är de som ägnar sig åt olaglig verksamhet, som att komma åt lösenord och bankkoder. White hats är de som ägnar sig åt laglig verksamhet, såsom att testa säkerhetssystem för att upptäcka luckor. Grey hats är dock de som rör sig i gråzonen däremellan. Flera av hackarna i nätverket Anonymous är ur denna definition att betrakta som grey hats. De har bland annat tagit över flera twitterkonton tillhörande ISIS-ledare för att dels ta ner kontona, men även för att sprida pornografiskt material via dem och på så sätt misskreditera kontoägarna. Anledningen till detta är att de inte ansåg att Twitter tog tillräckligt stort ansvar för verksamhetens effekt på terrorism, och därför tog de saken i egna händer.
Denna typ av social justice hacking ser vi mer och mer av, vilket även tvingar flera stora aktörer att agera. Bland annat har Google genom sina enorma datamängder börjat identifiera mönster bland personer som har ett intresse för terrorism, och tillhandahåller bilder och filmer som ger en negativ bild av bland annat ISIS verksamhet istället för en ”neutral” bild. Denna förändring hade sannolikt inte skett om inte Anonymous genomfört sina aktioner mot ISIS och därmed satt fokus på deras rekrytering via nätet. Samtidigt är deras aktioner att betrakta som olagliga då de brutit sig in i andra användares konton.
Sammanfattningsvis är det förklarligt att hacking och hackers i media fortfarande porträtteras som något negativt. Men vi ser allt mer hur hackers tar på sig ett ansvar att strida mot social orättvisa och internetterrorism. Frågan är hur vi i framtiden kan kontrollera hacking så att vi stöttar de som agerar för demokratiska och mänskliga rättigheter, och bekämpa de som agerar i diktatoriska eller terroristintressen. Dessutom kan man undra om dessa i vissa sammanhang till och med är samma personer.