I senaste numret av The Economist (October 8th-14th 2016), finns en utmärkt artikel om läget i världsekonomin, signerad självaste Barack Obama. Han konstaterar bland annat att den digitala utvecklingen har förändrat våra liv, men inte bidragit så mycket till produktivitetsutvecklingen som man hade kunnat hoppas. Vi tror oss veta en del om varför.
Presidenten listar fyra områden där hans åtta år inte räckte till, utan hoppas på att hans efterträdare ska ta över stafettpinnen. Redan i punkt ett träffar han rakt i Dagensanalys.se:s kärnområde:
“First, in recent years, we have seen incredible technological advances through the internet, mobile broadband and devices, artificial intelligence, robotics, advanced materials, improvements in energy efficiency and personalised medicine. But while these innovations have changed lives, they have not yet substantially boosted measured productivity growth.”
Det finns givetvis många skäl till denna uteblivna katalysatoreffekt åt världsekonomin, men vi tror att följande bär en stor del av skulden:
– Ögonblicksförbannelsen. Framför allt utvecklingen av smarta telefoner, har gjort det möjligt och önskvärt att alltid agera i nuet. Du vet direkt vad som har hänt, om det är viktigt för dig och du behöver aldrig vänta på ett besked. Var du än går har du alla viktiga informationskällor med dig, vare sig det rör din privata sfär, ditt arbete eller världen i stort. Följden har blivit att behovet av att planera och dokumentera har minskat drastiskt. Det som inte går att lösa nu, existerar inte. Det är ett angreppssätt som inte fungerar för seriös affärsverksamhet, där det är viktigt att utvärdera, analysera och minnas för att kunna effektivisera. I affärer är det oftast viktigare att få svar över huvud taget och att få svar av bra kvalitet, än att få det snabbt. När bara snabba svar existerar, blir följden att frågeställaren måste påminna för att få svar, något som helt klart hämmar produktiviteten.
– Kunskapsparadoxen. Den digitala utvecklingen har gjort det överflödigt att lära sig fakta, på det vis som alla var tvungna att göra för några decennier sedan, för att komma någon vart. Det viktiga idag är att veta hur man hittar information när man behöver den. Det gäller inte bara tunga, tråkiga saker, som vad huvudstaden i Ukraina heter eller vilket år Angela Merkel tillträdde som förbundskansler. Det gäller i allra högsta grad även roliga saker som vi bryr oss om. När var det Lady Gaga skulle uppträda på Stadion egentligen? Googla det! Vad hette den där vigselförrättaren som vigde oss? Sök på “bröllop” i din digitala kalender! Men i yrkeslivet håller det inte att alltid söka fram kunskap. Det är inte bara att det tar onödig tid, du måste också veta något från första början för att förstå vad som är värt att söka efter och vad svaret säger dig. Det du jobbar med dagligdags kan du förstås på dina fem fingrar, men när du inte tvingas överinlära andra saker, begränsas dina möjligheter att utveckla ditt arbete och din arbetsplats.
– Privat går först. Digitala tjänster och användning har kommit mycket längre i sådant som rör fritiden än arbetet. Föga förvånande när man tänker på de första två punkterna här ovanför! Det är som att digitaliseringen inte är på allvar i näringslivet. Självklart finns det en stor och hälsosam sektor som har tillkommit just på grund av digitaliseringen, t ex alla som programmerar, men i de “gamla” branscher som har överlevt, vaktar man på sina gamla investeringar. Inte så konstigt egentligen, eftersom det är viktigare att saker och ting fungerar än att de gör det på absolut bästa möjliga sätt. Övergången till en ny lösning kräver ofta en rejäl insats, inte bara i pengar och går inte alltid så smidigt som den borde göra. Därför blir det allt som oftast business as usual i företag och förvaltningar, i alla fall så länge ingen konkurrent eller viktig kund kräver något annat.
– Mer konsumtion än produktion. De digitala lösningarna i form av programvaror, appar, hemsidor med mera, har idag blivit så oerhört användarvänliga att ingen behöver ha någon teknisk kunskap alls för att använda dem. Det är givetvis jättebra och en viktig anledning till att våra liv har blivit bättre. Baksidan är just att nästan ingen kan producera något digitalt värt namnet. I internets barndom var man tvungen att lära sig HTML för att kunna publicera en hemsida och med det öppnades en värld av olika möjligheter att skapa en unik lösning. Idag är språket bakom hemsidor så avancerat att amatörer icke ska göra sig besvär och istället använder vi WordPress och andra fantastiska, färdiga lösningar. På snart sagt varje område av betydelse finns liknande finurliga och lättanvända lösningar, vilket gör att vi alla går in i samma form och beteendemönster. Jättebra när man är nöjd med att göra som alla andra, men en hämsko när man vill utvecklas och själv söka smartare lösningar och kreativa kopplingar mellan olika verktyg. Varje gång ett företag eller förvaltning vill göra något smartare och skräddarsytt, måste de kalla in en dyr konsult, något som alltför sällan blir av.
– Utsuddade gränser. I den gamla världen var man på jobbet bara när man var på jobbet. På fritiden var man ledig och hade inte kunnat jobba ens om man hade velat. Korrespondens till och från arbetsplatsen skedde med pappersbrev till jobbadressen och fast telefon till företagets nummer. Arbetsverktygen fanns på jobbet och varken kunde eller fick flyttas till hemmet. I den digitala världen verkar få vara intresserade av att dra några tydliga gränser mellan arbete och fritid. Det gäller både arbetsgivare och anställda. Många har bara en telefon, en smart mobil, som tillhör arbetsgivaren, men gärna får användas privat. Den bärbara datorn följer självklart med hem. Otaliga mejl i min basketklubb går till och från arbetsplatsadresser, eftersom många bara har en enda epostadress. Den som har ett Facebook-, Linkedin eller annat social media-konto, har nästan undantagslöst bara ett konto för varje plattform, där privat och yrkesmässigt blandas. Det som är en uppsida för arbetsgivarna, att nyckelpersoner alltid är nåbara och kommer uppdaterade till kontoret efter ledighet och resor, vänds till en förbannelse när det blir naturligt att sköta privatärenden på jobbet, eftersom de kommer in i samma kanaler som man måste hålla koll på för jobbets skull. Hur mycket tid som går åt till privat kommunikation på jobbet är omdebatterat, men otvivelaktigt betydande. Desperata och illa genomtänkta motåtgärder av typen att förbjuda Facebook på arbetsplatser eller tillhandahålla mobilabonnemang med begränsad surfmängd, gör knappast saken bättre när man tänker produktivitet.
– Harar och sköldpaddor. När man lever i den uppkopplade värld där många av dagensanalys.se:s läsare befinner sig, är det lätt att tro att alla använder sina smarta telefoner och vassa datorer på samma sätt. Så är det verkligen inte. Det kan ta veckor för en del att svara på epost, om de svarar alls. Många, även unga och framåt personer, är inte på Facebook. De flesta tjänstemän har antagligen ett konto på Linkedin, men hur många använder det egentligen regelbundet och systematiskt? I arbetslivet fungerar det inte om man använder aldrig så bra digitala verktyg, om man ändå inte får svar i vettig tid. Alltså gör man som man alltid har gjort: ringer! Alla svarar ju fortfarande i telefon precis som de alltid har gjort! Knappast produktivt, men vad är alternativet?
– Fragmentering. Att få vänta på svar är en sak, men att inte kunna kontakta någon för att denne inte använder ett visst verktyg, är värre. Alla är inte på samma plattformar, delar inte samma upplevelser och kan därmed inte koordinera. Det är problematiskt när man ska få en arbetsgrupp att fungera, men det går att lösa. Mer problem väntar när man ska marknadsföra sina produkter och tjänster. Man når inte längre hela målgruppen med ett budskap i en kanal och måste därför lägga tid och energi på att finnas lite här och var. Inget vidare för vare sig effektivitet eller produktivitet.
– Användarklyftan. Även den enklaste digitala lösning är för svår för många. Du kan inte bara säga att “vi koordinerar projektet med hjälp av plattform XY” utan att lägga tid på att kolla att alla kan hantera XY. Många företag tror att man ändå kan behandla alla sina kunder lika, genom att bara satsa på användarvänlighet och en omfattande FAQ-sektion. Det fungerar nog för det mesta, men när en kund inte har förmåga att hantera användargränssnittet eller vill ha mänsklig kontakt av annat skäl, då gnisslar det i relationen. Företagen står då inför valet att mista en sådan kund, eller parallellt ha en dyr kundtjänst-lösning. Ingetdera är optimalt för den som vill ha ut max av sina digitala investeringar.
Så vad göra? Gå tillbaka till det gamla beprövade? Aldrig i livet. Jag var med då och jag kan inte rekommendera det! Snabba upp utvecklingen och tvinga med alla på tåget? Knappast görbart och önskvärt. Det blir nog till att acceptera att det kommer att ta tid innan våra samhällen blivit så digitala de kan bli, om vi nu någonsin når det. Tålamod är en utmärkt egenskap och något väl värt att träna på!