Tänk om Polisen förstod sig på Big Data

Jag fick två brev från Polisen den gångna veckan. Det första kom fem dagar efter att jag besökt min lokala polisstation och bekräftade i en tjock bibba papper med skrivmaskinsliknande text att min anmälan om kontokortsbedrägeri var registrerad. Det andra kom dagen efter för att meddela att utredningen var nerlagd i brist på utredningsuppslag. Med ett polisväsende som uppenbarligen klamrar sig fast vid 1900-talsmetoder, var detta ingen överraskning.

Bedrägeriet upptäcktes av min bank, som visade att de är med i den moderna tiden. Innan jag ens hunnit fatta att något hänt, hade de spärrat mitt kort och begränsat min förlust till ynka 68kr (som jag senare fick tillbaka av banken). Hade de inte haft smarta, snabba rutiner, hade ytterligare 40000kr försvunnit från mitt konto på några minuter. Istället noterade deras datorer onormal aktivitet med mitt kreditkortsnummer och slog larm innan skadan hunnit bli kännbar. Algoritmerna som fixar detta fanns knappast ens för tio år sedan och att upprätthålla en så hög skyddsmur med enbart mänsklig övervakning, är inte ens att tänka på.

Min första reaktion var tacksamhet och jag hade inte en tanke på att belasta rättsväsendet med att göra en anmälan. Banken uppmanade mig dock att kontakta Polisen trots allt. De menade att alla anmälningar hjälper till att bilda ett mönster, som ger ordningsmakten ledtrådar som sammantaget kan föra dem till brottslingen som sannolikt snott många kreditkortsuppgifter. Det lät logiskt, tyckte jag och slösade därmed bort en timme av mitt liv på en tripp tillbaka till svunna tider.

Polismyndigheten lever uppenbarligen fortfarande i villfarelsen att brott bara kan begås i en en-till-en-relation mellan brottsling och brottsoffer/samhälle och att ledtrådar antingen ligger synliga på marken vid den fysiska brottsplatsen, tillhandahålls av brottsoffret eller inte existerar alls. Konsekvensen av det sista fallet är alltid omedelbar nedläggning av utredningen i deras värld.

Följaktligen är detta med att göra en polisanmälan en mödosam historia, där alla uppgifter skrivs ner med pekfingervalsen och ska in i ett formulär som ser likadant ut för alla typer av brott. I mitt fall underlättades inte processen av att kommisarien blivit inkastad i receptionen, från en helt annan typ av tjänst och inte riktigt hade koll på vilka frågor och ledtrådar som kunde vara relevanta. Jag kände redan när jag stod vid glasluckan att “jaha, där gick ännu en cyberbrottsling fri”.

Kortbedrägerier torde vara en av vår tids vanligaste brott, både till antal och omsättning. Även om kortföretagen blivit mycket smartare när det gäller att förhindra möjligheterna till brott under de decennier som konsumenter i rask takt har börjat överge kontanter och fysiska butiker, kan jag inte tänka mig annat än att blotta mängden kort och transaktioner lockar allt smartare kriminella att försöka ta en bit av kakan. Att Polisen tydligen inte försöker matcha den utvecklingen med ännu smartare lösningar – som skulle spara tid för dem, samtidigt som de klarar upp fler brott och brottsförsök – ter sig mer än obegripligt för mig.

Istället för den mödosamma och onödiga process som jag beskrivit ovan, tänk dig följande scenario för hantering av kortbedrägerier:

– Du får ett SMS från banken som meddelar att ditt kort är spärrat och uppmanar dig att ringa upp dem för mer information (detta händer redan idag).
– Vid telefonsamtalet med banken blir du tillfrågad om du vill göra en polisanmälan. Om du svarar ja blir du direkt kopplad till Polisens kortavdelning, som kan finnas var som helst i landet.
– Polisen ber dig legitimera dig med ditt bank-ID, varpå ni redan där har sparat två minuter av uppgiftslämning om dig som person.
– Du blir sedan tillfrågad om du kan tänka dig att lämna över uppgifter från ditt kort/konto om gjorda och stoppade transaktioner. Återigen bekräftar du med bank-ID att du godkänner att information förs över från din bank till Polisen. Vill du inte lämna över allt, får du möjlighet att i ett webbformulär markera det som du tycker att Polisen bör få ta del av (man måste inte vara en skummis för att vilja hålla en del information för sig själv).
– Tillsammans med den som tar emot anmälan, går ni igenom vilka transaktioner som du inte har gjort själv och om det finns något inköp där du mer än annars kan misstänka att dina kortuppgifter kan ha blivit stulna. Kanske blir det direkt napp i Polisens stora och välordnade register över liknande transaktioner, eftersom något av dina inköp matchar någon butik eller restaurang där andra otursdrabbade också har handlat.
– Din anmälan, som klarats av på mindre än fem minuter, behöver nu inte längre hanteras individuellt. Ingen behöver leta efter särskilda spaningsuppslag från just ditt fall, något som i allmänhet är en helt fruktlös uppgift. Istället blir din information en kugge i det stora Big Data-maskineri som ständigt rullar i Polisens datorer och som gång på gång beivrar brott, inte på grund av en enskild anmälan, utan på grund av smarta algoritmer.

Vi som vet hur Facebook och Google byggt sina rikedomar, vet att detta inte måste vara en omöjlig framtidsutopi. Frågan är när vår viktigaste myndighet ska vakna och komma in i det 21:a århundradet!

Behöver du hjälp med Big Data så ska du klicka här.