Kamerun är ett underbart men för de flesta väldigt okänt land mitt i Afrika. I princip är det bara fotbollen som skapar rubriker utanför landets gränser. Men istället för att försöka göra landet känt för sin musik, natur, fina stränder eller gryende IT-industri, väljer regeringen att stänga av internet för en stor del av befolkningen, för att slippa ta tag i en lågintensiv dispyt som bäst skulle lösts med dialog.
Sedan jag första gången lärde känna några kamerunier, som fortfarande är mina vänner, i början av 2000-talet, har jag blivit allt mer fascinerad av detta vänliga och välkomnande land. Jag har besökt landet fyra gånger och längtar ständigt tillbaka till musiken, maten, atmosfären och den omväxlande och vackra naturen. Kamerun kallas, helt välförtjänt, för ett Afrika i miniatyr, vilket även inkluderar en riklig portion gästfrihet och glädje. Jag har varit med och startat upp flera mikroföretag, framför allt det allra första IT-caféet i universitetsstaden Buea, som idag går under smeknamnet Silicon Mountain, tack vare sin växande och kreativa IT-industri.
Sedan nästan två månader är IT-industrin i Buea död och jag kan inte längre kommunicera med mina vänner i den här delen av landet. Helt plötsligt, utan förvarning och förklaring, upphörde internet att fungera den 17 januari och förbindelserna har ännu inte återupptagits. Det visade sig efter hand, via både inofficiella och officiella kanaler, att det var myndigheterna som hade tvingat telefonbolagen att stänga av internet- och SMS-förbindelserna i de engelsk-språkiga delarna av landet. Enligt FN är tillgång till internet idag en mänsklig rättighet, men detta flagranta brott mot yttrandefrihet och FN-stadgan har fått fortgå utan större protester eller uppmärksamhet från omvärlden.
Bakgrunden till konflikten i detta annars väldigt lugna och konfliktfria land, är lika gammal som landet självt. Fram till självständigheten i början av 1960-talet styrdes huvuddelen av dagens Kamerun från Frankrike, med franska lagar, utbildningssystem och rättsväsende. Fyra provinser mot gränsen till Nigeria, som styrts enligt brittiska principer och system av Storbritannien, fick rösta om vilket land de skulle tillhöra. De två sydligare, där Buea och Bamenda är huvudorter, valde Kamerun och blev lovade viss autonomi inom ramen för en federation. I början av 1970-talet gjordes landet om till en enhetsstat, med intentionen att de två olika systemen för juridik och utbildning skulle harmoniseras. Det har inte blivit mycket med den saken mer än oändliga diskussioner och i höstas gick jurister och lärare i de två engelsk-språkiga provinserna ut i strejk, eftersom de menade att de blev överkörda av den fransk-dominerade administrationen i huvudstaden Yaoundé.
Myndigheterna svarade med hårda tag, arresteringar och polisbevakning och nu senast alltså total internet-censur. Konflikten har därför eskalerat till den punkt där vissa förespråkar en självständig stat i västra Kamerun, Ambozonia. Den som kan sin afrikanska historia hör ekona från Biafra-kriget i början av 70-talet, precis på andra sidan gränsen till Nigeria. Utan att vare sig kunna eller vilja ta ställning till själva grundkonflikten – det är kameruniernas sak – känns det som en väldigt oroande jämförelse. Liksom östra Nigeria så har västra Kamerun olja, ett skäl så gott som något för att centralregeringen skulle vara minst lika lite intresserade av en separation som Nigeria var för drygt 40 år sedan.
Att förlora internet i Kamerun betyder förstås inte lika mycket för lokalbefolkningen i det dagliga livet som det skulle göra i Sverige, eftersom landet inte kommit lika långt som vi i den digitala utvecklingen, men det är ett hårt slag mot en utveckling som kommit förbluffande långt under de dryga tio år som jag följt landet. Från att människor frågade mig 2006 vad vitsen egentligen var med internet och varför jag hellre ville skicka e-post än ringa, har det idag blivit självklart för väldigt många människor att kommunicera via Facebook (jag har fler Facebook-vänner i Kamerun än i Sverige) och bland annat musikindustrin är helt beroende av internet för att nå ut till fansen. I ett läge när utvecklingslandet Kamerun verkligen har börjat ta steget ut ur skuggan och har allt att vinna på kontakter med omvärlden för att skynda på sin utveckling, är det helt obegripligt att regeringen väljer att försöka tysta i huvudsak fredliga protester och önskemål på det här bakvända sättet.
Ni som värnar ett fritt och öppet internet, använd gärna kameruniernas egen hashtag: #BringBackOurInternet. Det finns många kamerunier utomlands och i de fransk-talande delarna som skulle se och uppskatta ditt stöd.
Få medier i västvärlden rapporterar om den här lågintensiva konflikten, men de som gör det, de gör det bra:
http://www.france24.com/en/20170222-focus-cameroon-anglophone-english-speaking-bring-back-internet-digital-blackout
http://www.bbc.com/news/world-africa-38895541
https://www.technologyreview.com/s/603644/cameroons-internet-outage-is-draining-its-economy/
