Projektiva tester (kallas även performancetester) är den mest kontroversiella typen av tester som finns. Det är den typen av test som Rorschach och Wartegg tillhör och går ut på att testpersonen ställs inför en ny och oklar situation med diffusa krav på förväntad prestation. Teorin bakom detta är att personen då måste använda sig av sina egna referensramar för att prestera och bedöma när prestationen är tillräcklig. Hur dessa svar sedan tolkas är det som utgör både styrkan och det kontroversiella i dessa tester.
Detta är del fem av sex i en artikelserie om tester. Du kan läsa Del 1 här, Del 2 här, Del 3 här och Del 4 här.
Skämten om ”bläckplumparnas betydelse” är många, och det är lätt att tänka att det mest bara är påhitt med vad man kan eller inte kan se i Rorschachs 10 bilder. Men faktum är att teorin att man kan utläsa mycket om en person genom hur den interagerar med ”tvetydiga bilder” går tillbaka till 1500-talet. Rorschach var däremot den första person som standardiserade bilderna och skapade ett system för hur tolkningen skulle ske.
Det finns idag mycket forskning som stöder användandet av den här typen av tester, och tolkningsmetoderna sker i vissa fall digitalt för att minska risken för att testledaren påverkar resultatet och tolkningen. Det har även kommit ett flertal andra tester som också klassas som projektiva men som inte tar samma tid i anspråk som Rorschachtestet.
Tester av den här typen används främst i psykiatriska eller rättspsykiatriska sammanhang då testpersonen inte kan eller vill beskriva sig själv. De projektiva testerna blir då ett sätt att hantera denna svårighet. Genom att testpersonen inte vet vad som förväntas så måste de helt enkelt utgå från sig själva, och det är resultatet av prestationen som sedan tolkas.
Det går att utläsa en mycket stor mängd information ur den här typen av tester, men det tar många år av utbildning och studier för att lära sig att hantera testerna på ett bra sätt. Mycket av den information som utläses är heller inte så relevant i de flesta affärssammanhang.
I de fall där projektiva tester används i rekryterings- eller utvecklingsprocesser handlar det om att undersöka om en person kraftigt avviker från majoriteten av ”normalfungerande” personer. Syftet är helt enkelt att hitta mytomaner och andra typer av psyko- och sociopater som annars är mycket skickliga på att manipulera självskattningstester och intervjuer.
Till följd av den omfattande utbildning som krävs för att hantera dessa tester är det dock mycket ovanligt att de används. Även när de används finns alltid en risk för att testpersonen ogiltigförklarar testresultatet och ifrågasätter hela processens giltighet. Det är trots allt fortfarande ganska kontroversiellt att hävda att en person inte skulle klara av sitt jobb för att den inte tyckte att en bläckplump såg ut som en fjäril.