Blir man hjälte eller jagad om man sprider hemliga dokument? En nylig händelse i ett litet mellanamerikanskt land som vi normalt inte bryr oss om, har ställt frågan på sin spets. Eller borde i alla fall ha gjort det.
Vi är mitt uppe i en av världshistoriens mest omfattande läckor av affärshemligheter. Det borde egentligen inte vara möjligt att få ut sådana ofantliga mängder information ur ett företag och undgå upptäckt, men det är precis vad som hänt när 40 års transaktioner hos Mossack Fonseca har nått världspressen. Ändå, inte ett ord om stöld eller illojalitet mot arbetsgivaren. Inte tillstymmelse till indignation över att “intellectual property” har flyttats olovligen eller att privatpersoners integritet inte har beaktats. Till och med The Economist, en av världens seriösaste medier, med en sylvass redaktion som aldrig brukar nöja sig med enkla, ytliga förklaringar, konstaterar bara i en bisats att dokumenten förts ut anonymt. Vem är den ansvarige? Ingen verkar bry sig. Vad blir det för straff för dokumentdistributören? Ingen verkar ens ha funderat på frågan.
Vad är problemet? Är det inte rätt att avslöja skattefusk? Helgar inte ändamålen medlen när det finns ett högre syfte? De rika får väl skylla sig själva när de anlitar ett advokatkontor i ett skatteparadis?
När Edward Snowden avslöjade grava oegentligheter hos USA:s säkerhetstjänst, tvingades han fly till ett land som begår ännu värre brott. Pirate Bays grundare har jagats med blåslampa runt halva världen för att de har hjälpt folk att ladda ner musik som i de flesta fall ändå aldrig skulle ha sålts. Julian Assange må vara paranoid som flyr till en liten, obskyr ambassad för att undvika en harmlös svensk utredning, men hans oro för vad som kan hända om han hamnar i USA, med tanke på vad han avslöjat om krigsbrott i Irak, är högst rimlig och reell.
Är det bara jag som anar ett visst mått av dubbelmoral?