Vi har stängt från 1 april 2020
Keymetrics

Olle F. förklarar: Viktiga erfarenheter från den offentliga sektorn

Konsultuppdrag kan man få på märkliga vägar. En gammal grannväninna hade flyttat och gift om sig. Hon bjöd hem Tove och mig på middag och efter kaffet frågade hennes man ut mig om hur jag arbetade som konsult. Det visade sig att han satt i ledningsgruppen på Statskontoret. En vecka senare fick jag ett brev med en upphandlingsförfrågan.

Kunde jag hjälpa dem att få ordning på informationsverksamheten, framför allt internt? Jag hade arbetat för myndigheter under Ervaco-åren, så det skrämde mig inte. Det blev inledning till en serie uppdrag av typer som jag inte hade jobbat med tidigare.
Det visade sig att Statskontoret framförallt hade problem med sin personaltidning. Redaktörens hänsynslösa uppriktighet hade trasslat till relationer både här och där, både till chefer och till andra myndigheter. Hon kom från en fackförbundstidning och trodde på absolut yttrande- och tryckfrihet. Ledningen menade att den inte kunde gälla i en av ledningen bekostad personaltidning.

Problemet löste sig, jag vill inte berätta hur. En lärdom som mitt uppdrag gav är den här: ta alltid reda på exakt vad problem består av innan du åtar dig att lösa dem. Det här gick tydligen rätt bra, för snart väntade nästa i samma stil. Ett av de mest spännande som jag någonsin har varit med om. Jag blev uppkallad till Justitiedepartmentet – ingen upphandling här inte – och tillfrågad om jag ville ta på mig ett uppdrag som expert åt KVSÖ. Det stod för Kriminalvårdsstyrelseutredningen, förklarade den höga jurist som skulle bli min kontaktman.  Ville jag se över, bedöma kvaliteter och problem och föreslå åtgärder, tack, som rör informationsfunktioner inom kriminalvården? En viktig detalj: det var KVSÖ som var uppdragsgivaren, ingen annan.

Chef för Kriminalvårdsstyrelsen var då Bo M, en riktig gammal sossepamp, myndig som självaste Gunnar Sträng. Hans uppfattning var att Sverige hade världens bästa kriminalvård, perfekt i alla led och riktningar. Det borde experten också komma fram till.

Först av allt när jag kom till myndighetens säte i Norrköping fick jag se en halvtimmes film om den moderna kriminalvården i Sverige. Den var nyproducerad och informationschefen – må hans namn vara glömt – var uppenbart stolt över sitt verk. Filmen var oneklige välgjord och fylld av empati. Jag tackade för visning och presentation och sa att jag skulle återkomma. Sedan gav jag mig ut på fältet.

Jag började i Norrköpingsanstalten, vandrade runt och intervjuade personal av alla kategorier och gav mig sedan ut till kriminalvårdsanläggningar av alla  möjliga slag. Sist i raden kom jag upp till regionkontoret i Luleå, där var stämningen kärvt uppriktig. När jag pratade med vice regionchefen Björn N, om kontakterna utåt med socialmyndigheter, domstolar, skolor och andra viktiga grannar ställde jag frågan: ”Vilken nytta har ni av den nya informationsfilm som Norrköping nyligen har presenterat?”

”Ingen alls”, svarade han, ”vi använder den inte”?
”Varför då?” undrade jag förvånat.
”Därför att den ljuger”, svarade han. ”Inom kriminalvården har vi ett stort problem, som överskuggar alla andra. Det är knark, knarket som smugglas in på anstalterna. Det gör våra ansträngningar med studier och arbetsträning och återanpassning meningslösa. I filmen nämns inte knarket med ett ord.

Tanken går till Mark Twain, det var han som skrev: ”Sanningen prisar jag högre än allt, icke sådan den är utan sådan den borde vara”.

I min rapport till KVSÖ skrev jag rakt av om vad jag hade sett, hört och upplevt.

Björn N. berättade bland annat att man på Luleåregionen hade presenterat en stillfilm som berättade om livet på en anstalt och vad en intagen hade att rätta sig efter. Den visades för anhöriga till alla som skulle in för ett fängelsestraff vid ett möte som de kallades till några veckor före intagningen. Filmen gjorde uppenbar nytta, den lugnade ner oro och väckte många frågor som kunde få svar vid mötet.

Björn N. hade skickat in ett ex till Norrköping och frågat om Luleå kunde få ekonomiskt stöd för produktionen. ”Jag fick nej. Jag tror inte ens att de tittade på den”.

HK och fält inom de flesta företag, myndigheter och organisationer. De som jobbar med grannkontakter och kommunikation ute på fältet får inte alltid det stöd och den förståelse som de behöver. Informationen från fältarbetarna tränger inte alltid – för att inte säga sällan – upp till ledningen. Ändå är det fältverksamheten som är meningen med det hela.

Företag som inte lyssnar av stämningarna i den egna fältorganisationen – eller struntar i att ta hänsyn till vad säljarna tycker om reklamen – tappar effektivitet i alla sina kundrelationer. En av informationsavdelningens viktigaste funktioner är att lära upp fältarbetarna att bli skickliga kommunikatörer.

När riksdagen beslöt att koncentrera all förbränning av verkligt farliga sopor till ett företag, SAKAB, intill skifferbrotten i Kvarntorp, hade man inte räknat med några problem med grannkontakterna. SAKABs VD, PerAhlerup, var en gammal känning.

När han sökte upp mig och bad om hjälp, plockade vi in Rita Platzer, kontorskamrat och en av rikets skickligaste PR-konsulter. Vi lyckades övertyga SAKAB om att möten med grannfolket, avlyssning av klagomål och konkret information om åtgärder skulle lugna ner stämningen. Gudskelov fick vi rätt, samlevnaden har fungerat bra i många år. Ett klart belägg för att den som ställer till problem för sin omgivning måste möta den med en öppen attityd.

Den 1 april 2020 släckte vi lampan här på Dagens Analys.