Det sista halvåret som reklambyråchef var den enda tid då jag kände mig stressad och trött, ofta direkt plågad. Min fru Tove och jag inledde semestern sommaren 1969 hos min syster och svåger på Tegelstrand i Bohuslän. Vi satt i båt på härliga segelturer och åt alldeles för mycket. Då fick vi se en annons om att det fanns platser kvar vid en Hålliformvecka på Storliens Högfjällshotell med start om någon vecka. Det var vad vi behövde, en uppryckning. Och det blev faktiskt början på ett nytt liv.
Under veckan i Storlien kämpade vi oss upp för fjällstigar under klokt ledarskap. Vi sprang, eller försökte springa, runt det branta motionsspåret, Sveriges vackraste. Vi gymnastiserade var morgon och vi simmade i bassängen – och vi dansade varje kväll. Vi blev heltända på fjällen, vi återvände två hålliformveckor till och började sedan gå själva. Tove, jag och tvillingarna vandrade glatt från olika fjällstationer mellan Grövelsjön och Riksgränsen. Vi körde med kanadensare på taket och skaffade oss bästa möjliga utrustning. Vi njöt av allt, kallt eller varmt, vått eller torrt. När Fjäll-Liens stugområde vid Storliens slalombackar bjöds ut till andelsförsäljning slog vi till direkt. En vecka i mars och två i juli-augusti, det blev vårt recept i 20 år. Sedan fortsatte vi med sommarveckorna så länge vi orkade. Ingen topp inom synhåll förblev obestigen, inte ens Storsnasen, Många somrar gjorde vi en Norgetur i bil och fick se det mesta av det vackraste som finns, som Geiranger och Ålesund.
Undan för undan byggde vi upp vår kondition. Jag ordnade en tid i GIH-badet åt Marknadsledargruppen. Två gånger i veckan med start 07.00 sprang vi först 3 km, gymnastiserade sedan tillsammans med en annan grupp och simmade till sist i den stora bassängen.
På veckosluten ville vi gärna ut på landet. Genom en liten annons hittade vi ett hus, en drängstuga, inne på en gård i Gribby i Roslagen, nio mil nordost om Stockholm.. Vi hyrde det av Lydia Andersson, barnens snälla Tant Lydia, som till och med köpte färg-TV för att få sällskap av våra tvillingar. Vi tillbringade de flesta av 22 års veckoslut i Gribbys skogar och omgivande sjöar och vattendrag, sprang, vandrade, plockade svamp och paddlade kanadensare. Undra på att vi mådde bra.
När vi kom tillbaka efter semestern 1969 hade jag bestämt mig för att aldrig ta med jobb hem eller till landet, att aldrig åka in till kontoret om kvällarna utom möjligen på söndag utan gå upp hur tidigt som helst. I stället skulle jag hänga med ungdomarna när de behövde intresse och transporthjälp. De löftena höll jag ända tills Helene och Jens försvann ur boet.
En sommarkväll i Gribby – året var 1990 – gav Tove och jag oss ut på en cykeltur till Skebobruk. Där träffade vi på Leif Adolfsson, pappa till en av Jens´ fotbollskompisar i Vasalund. Vi blev bjudna på kaffe och såg oss omkring. Här vid Bruksgatan skulle man kunna bo som pensionär och äga någonting själv. Vi bad Leif höra av sig om han fick veta att någon ville sälja.
Det tog tre veckor, så ringde han. ”Det är i Bruksgatan, nummer 4. Ett av de bästa husen, men dom ska flytta upp i tian och bo här på helår.” Tove hade långhelg, det var torsdag och hon hade tagit bussen ut till Gribby. Jag skulle köra ut på fredagen. Jag ringde Tove, men hon var trött och det regnade och hon sa nej. OK, då tar vi det i morgon.
Två timmar senare ringde Tove. Från Skebobruk. Hon var helt övertygad. Det här måste vi ha. Och det hade vi i 22 år, lyckliga lantisar.
Det skrivs så mycket idag om att man ska byta livsstil och sluta stressa. Det fick en lycklig slump Tove och mig att göra. Vi har aldrig ångrat att vi valde Roslagen och dess underbart omväxlande natur. Idag har vi glädje av ett långt liv och envist gott humör. Kan vårt val för 48 år sedan tjäna som ett exempel och locka andra att pröva liknande vägar – varsågod. Det gör oss bara glada.
Artikeln är skriven av:
Olle F. Ringenson
Som flitigt motionerande, avstressad egenföretagare fann Olle att han blev effektivare på två sätt: bättre koncentrationsförmåga och mycket djupare och längre sömn. Det allra största lyftet kom den sommar för nästan 40 år sedan då Tove och han slutade att röka.
Bildkälla: Svenska Turistföreningen
