I 20-30 år hämtades praktiskt taget all kunskap om den nya detaljhandelstekniken från USA och Storbritannien. Dess första svenska tänkare av internationell klass blev Nils-Erik Wirsäll, vice VD i ICA Hakon och ekon lic i företagsekonomi. Och, givetvis, lanthandlarson. Från 60-talet och framåt hade både ICA och KF kvalificerad intern utbildning av butiksledare.
Under 1960-talet började dagligvarubutikernas storlek att växa kraftigt; det blev nödvändigt att införa någon form av arbetsfördelning i butiksledningen. Köpmän/butikschefer fann att deras tid upptogs mer och mer av att tala med fabrikantsäljare och fatta beslut om erbjuden fabrikanthjälp med att packa upp och exponera deras varor. Bror Andersson, som hade Bea Livs vid Regeringsgatan i Stockholm snett emot NK, var vad jag minns först med att säga stopp: fabrikantsäljare fick inte gå in i butiken, de fick lägga sitt skyltmaterial på lagret ”så ska vi titta på vad vi kan använda”. En gång i veckan brukade chefen och de avdelningsansvariga träffas och gå igenom aktuella fabrikanterbjudanden. Så är det än idag.
I mitten av sextiotalet kom så den såkallade Camenius-undersökningen, genomförd av ICA-förlagets detaljhandelssektion under Sven Lindblads ledning. Där mättes försäljningen av alla varor under ett helt år i en genomsnittlig ICA-butik. Resultaten vände upp och ner på de flesta begrepp. Köttfärs och falukorv var butikens största årssäljare, inte tvättmedel, tandkräm och andra storannonserade kemtekniska varor. Med hänsyn tagen till marginaler, omsättningshastighet och svinn var det varor som butiken själv hade ansvar för som var de stora, väsentliga bidragsgivarna till butikens lönsamhet.
Slutsatsen var klar, butiksfolket måste ta befälet, grossistfunktion och egen tillverkning måste anpassas till de allt större butiksenheternas behov – och fabrikanterna måste samspela i varje detalj om de alls ville vara med. Kedjornas planering för varje säljvecka i butiksledet började minst ett halvår i förväg. Gemensam planering där fabrikanten måste vara helt öppenhjärtig, saftiga bidrag till veckoannonsering/reklamfilm och – för utvalda – kraftfulla exponeringar i butik helt efter butikschefens önskemål. ”Vi väljer vilka vi vill samarbeta med”, punkt. Det var i det här stadiet som butiker där man kunde fatta egna beslut började dra ifrån kooperationen. Jag frågade en gång chefen för konsumbutiken i Storlien, alldeles intill tullstationen mot Norge, om han inte kunde köpa närodlade, fräscha grönsaker från den norska sidan i stället för bleksiktiga från ett centrallager i Skåne. ”Då skulle jag få sparken”, svarade han.
Artikeln är skriven av:
Olle F. Ringenson
Olle F. Ringenson gjorde sig känd som krönikör i näringslivets stora tidskrifter, Industria och dess efterträdare Vår Industri. Genom många år skrev han om marknadsföring och reklam i Annonsörförningens tidning Info och – fem år – i Svenska Dagbladets Näringsliv. Nu gör han comeback med en serie artiklar fyllda med erfarenheter och tillbakablickar.