När motboken avskaffades år 1955 och mellanölet forsade in, firade vanliga svenskar, män och kvinnor, segern i ett guerillakrig som hade varat i 40 år. Brattsystemet med dess hårdstyrning av alkoholförsäljningen vann knappt i folkomröstningen 1922. Det var i och för sig lätt att förstå. Fattigsupandet och drickandet under arbetstid högt upp i samhället var allvarliga samhällsproblem.
Idag har de flesta äldre glömt och de yngre aldrig hört talas om vad den lilla bruna motboken innebar. Samtidigt som kvinnorna fick rösträtt drog Bratten in deras möjlighet att köpa alkoholhaltiga drycker annat än som ombud för äkta make. Medborgarrätt kom verkligen att heta pengar: enbart de som hade hög inkomst eller förmögenhet eller fastighet beviljades rätt att köpa mer än en liter sprit i månaden. Sprit kunde bytas mot vinflaskor. Män med hög inkomst kunde få upp till 3 liter sprit i månadstilldelning. Smuggelsprit och hembränt var de lägre skiktens främsta tröst.
Extratilldelning kunde vanligt folk få för att fira jämna födelsedagar och nästa generations bröllop. Vin och sprit serverades på krogen, där maxgränsen var 15 cl till middag och sjuochenhalv till lunch. Barservering utan mat var strängt förbjuden.
Carnegie porter var det enda starköl som fick säljas i Sverige – och det på läkarrecept som medicin mot blodbrist, högst ½ butelj om dagen. När en man blev arbetslös drogs hans motbok in, om han hade någon. Inköpskontrollen var stenhård, vid minsta fel drogs inköpsrätten in. Rädslan för de sociala påföljderna av motboksförlust kunde leda till självmord.
Jag fick min första motbok när Tove och jag gifte oss, jag var nyss fyllda 23 år.. En liter i månaden. Under Motboken var Sverige ett ockuperat land.
De två festliga minnen från Motbokens tid som jag nu ska berätta skulle vara helt obegripliga för dig och andra yngre läsare om ni inte hade fått veta hur det var förr.
———————————–
I slutet av maj 1945 var det dags att bli militär igen. Vad i all världen skulle armén med mig till på kompaniets expedition, som regerades av en glad fanjunkare? Han var en ovanligt spänstig människa i 50-årsåldern – och fullfjädrad alkis. Han inledde varje dags arbete med ett dricksglas Jägarbrännvin och sockerdricka ute på förrådet. Självklart erbjöd han mig, den unge furiren, att skölja morgonstrupen, men jag tackade nej. Jag var alldeles för oerfaren och hade ännu ingen motbok. Dessutom smakade Jägarbrännvin ovanligt vidrigt.
Det var inte lätt att få tag i sprit under motbokstiden. Den som behövde mer än ransonen lånade nyktrare vänners motböcker, vilket var strängt förbjudet. Den snälle fanjunkaren hade ett nätverk av motboksutlånare. Var och varannan dag kom brev eller rek med motbok och returkuvert. En morgon hade kompaniet uppställning på kaserngården. Framför kompaniet stod min chef beredd att lämna över när kapten dök upp. Jag satt uppe i expeditionsfönstret och tittade på. Då knackade det på dörren. In kom ett expressbud med ett kuvert till fanjunkare B som skulle kvitteras ut.
”Se, där står han, sa jag. Du kan gott gå ner och lämna kuvertet direkt till honom”.
Budet gjorde som jag sa och hela kompaniet bröt ut i ett hjärtlig skrattsalva.
———————————–
Jag har berättat om motbokstidens vedermödor. Allt missbruk var förbjudet, strängeligen förbjudet. Alla innehavare var rädda för att få motboken indragen. Ändå var det vanligt att man inför en fest samlade ihop motböcker och köpte ut en halvliter på varje, så att man kunde servera snaps och konjak till kaffet till förmånspris, 1:– till 1:50 för en femma.
Så hände det sig att Ervaco fick Systembolaget som kund, för intern information. När jag var inne hos min chef BP sa han: ”Det är inte bra att det sitter en affisch vid receptionen där det står att vi säljer snapsen billigt vid personalfesten på lördag. Vi kan få besök från Systembolaget när som helst”.
Kunde man få ner affischen utan att det blev gnäll? Jag tog Jan Ekström – den blivande deckarförfattaren – avsides och frågade om han kunde hitta på något kul. Jo , det kunde han. En kvart senare ringde det i telefonen hos den oskuldsfulla unga flicka som hade ansvar för motboksinsamlingen.
”Mitt namn är förste sekreterare Gnate i Kontrollstyrelsens övervakningsbyrå” sa en ilsken röst. Jans familj kom från Gislaved, han lät precis som en småländsk byracka när han begärde att få en lista över alla som hade ställt sina motböcker till förfogande. Han skulle själv hämta den om en timme.
Inga ord kan beskriva den panik som utbröt. Jag kan inte ens försöka.
När timmen var över, ringde Jan och jag från receptionen. På darrande ben kom kamratklubbens ordförande ut för att meddela att föreningen vägrade att lyda. Där stod bara Jan och jag – och vi fick be varenda motboksägare om ursäkt. Men vårt taskiga practical joke hade lyckats, affischen hade tagits ner.
Artikeln är skriven av:
Olle F. Ringenson
Snacka om maktstrukturer. Idag skulle Motboken och hela det system som styrde alkoholförsäljningen i Sverige uppfattas som grovt kränkande och odemokratiskt, tycker Olle F. Ringenson. Vad som hände efter 1955, mellanölets blå revolution, kan det finnas skäl att förklara i en senare krönika.