Vi har stängt från 1 april 2020
Keymetrics

Olle F. förklarar: Livet är fullt av utmaningar

Vad jag minns bäst av min pappa var en cykeltur som vi gjorde tillsammans upp till norska gränsen vid Särna. Han var en fantastisk friluftsmänniska och gymnast och han ville helst av allt att jag skulle bli som han.

Norgeturen med fjällfiske hos norska goda vänner bjöd på härliga upplevelser och satte säkert – med tiden – spår i hela min familjs fritidsintressen. Jag cyklade så gott jag orkade. Pappa trampade på och såg sig aldrig om förrän jag hade halkat långt efter.

När jag hann ikapp satte han sig fast i sadeln och trampade på. Jag blev sur och arg – men jag jobbade på utan gnäll.
I småskolan i klass tre skulle jag börja i privatskola, Lindhska skolan vid Odinslund. Jag hade oturen att få en disciplinfixerad klassföreståndare, hon hette Elma, mittbenad med flätade kringlor vid öronen och ett skräckinjagande sätt att hantera pekpinnen. Jag blev riktigt rädd och tyst och ensam, men det berättade jag aldrig hemma.

Genom realskoleåren var jag ingen stjärna, lat och lydig, ofta ledsen beroende på konflikterna där hemma. Jag var ganska dålig i tyska och matte, något som accepterades med förståelse av mina föräldrar – vilket jag beklagar så här i efterhand. Jag glömmer aldrig den utskällning som jag fick av vår son Kai, när han efter studenten lätt tog sig igenom ”Matematik för ekonomer”. Varför talade ni aldrig om för mig att matte är roligt? morrade han åt mig … Jo, jag visste det inte, jag hade själv valt det helklassiska alternativet och haft väldigt trevligt. Långt senare i livet saknade jag den grundkunskap jag hade behövt som VD för en ganska stor reklambyrå, FCB. Den missen var jobbig att reparera.

Aldrig har jag blivit så utskrattad. Men det var det värt.

I militärtjänsten slapp jag kommenderingen till officersutbildning tack vare min våldsamma hösnuva, retad till orkanstyrka av tårgas under ett övningsprov. Aldrig har jag blivit så utskrattad. Men det var det värt.

Några år efter studenten skulle jag tillbringa en stipendietermin i Helsingfors. Eftersom jag inte fick föra med några pengar från Sverige till Finland, började jag min vistelse i Helsingfors med att låna 150 fmk av en nationskamrat. Jag skulle snart få besked om hur stipendiepengarna skulle utbetalas. Efter fjorton dagar fick jag ett beklagande brev. Valutaproblemen hade tyvärr inte kunnat ordnas. Det skulle ta ännu ett år eller två innan tillstånd kunde ges att betala ut något stipendium. Jag blev alldeles kallsvettig. Skulle jag bli tvungen att åka hem till Uppsala, skuldsatt och med svansen mellan benen? Nej, så illa blev det inte. Det visade sig vara brist på lärare i engelska – och jag fick råd med både uppehälle och ett glatt studentliv.

De fattiga studenterna drack alldeles för mycket fuskkonjak, Jaloviina. På festerna fanns det alltid billig sprit. Jag hängde med kamraterna och hade ibland behov av stöd på hemvägen. Vad jag lärde mig the hard way var att bromsa innan jag tappade omdömet.

Under mina första yrkesår på Esso fick jag en och annan ganska tuff lektion av internrevisorn Stig Sundmark och kreditchefen Ture Wennerholm, som gav mig en uppfattning om vilka krav som ställdes på kontroll och administration i ett amerikanskt världsföretag. Den erfarenheten hade jag oerhörd nytta av på reklambyråsidan som ansvarig för stora amerikanska företag som Goodyear.

Ju längre diskussionen löpte, desto mer upprörd blev jag.

Under Världsreklamkongressen i London 1951 upptäckte jag att jag kunde tala spontant inför en stor publik utan att bli ett dugg nervös. Vid en lunch med ungefär 400 deltagare höll någon ett föredrag om reklamutbildning som jag inte alls höll med om. Ju längre den efterföljande diskussionen löpte, desto mer upprörd blev jag över att ungdomens synpunkter helst saknades. Jag smög fram till toastmastern och viskade fram min synpunkt. Ett ögonblick, sa han och annonserade omedelbart på mig som ung, arg debattör utanför listan. Till min förvåning hörde jag en hög, klar röst säga ”Ladies and gentlemen” och fortsätta alldeles avspänt och naturligt. Det gav mig med en gång ett självförtroende i talarsammanhang som jag har haft glädje av hela livet.

Från taxeringsnämnden i Solna många år senare minns jag ett sammanträde dit Edvin Adolphson, känd Solnabo, hade begärt företräde. Han hade begärt att få göra avdrag för ett nytt gebiss till överkäken, men det hade taxeringsassistenten nekat honom. Nu trädde han in och inledde sitt anförande ”Tror ni att någon av Sveriges kvinnor vill betala pengar för att se mig så här?” Och så tog han ut sin nya överkäke och visade oss ett tandlöst gubbgrin. Så snart han var klar och hade lämnat lokalen brast nämnden ut i en skrattorgie. Självklart röstade ledamöterna ner taxeringsassistenten och beviljade avdraget.

Det lönar sig att visa mod.

Den 1 april 2020 släckte vi lampan här på Dagens Analys.