Minns ni George Gershwin-klassikern “Our love is here to stay”? Ett av Fred Astaires paradnummer. Det är bara vår kärlek som är evig – berg och städer kan rasa samman, de är ”only made of clay”.
Sen kommer en spådom som är värd att spekulera över.
“… and the radio and the telephone and the movies that we know may be just a passing fancy, anytime they go.”
Så tokigt man kan tänka, få fel man kan få. Visst har berg och städer rasat, bombade eller sönderskälvda, men om medieutvecklingen tippade Gershwin åt skogen.
Att radion, telefonen och filmen skulle kunna vara en tiden nyck, här idag och borta i morgon som charleston, golfbyxor och shinglat hår. Det kunde man möjligen tro på 30-talet. Jag minns att min pappa inte köpte radio förrän Münchenkrisen 1938. Telefon var han tvungen att ha för arbetets skull, men det var inte många i klassen som en yngling kunde ringa till.
Med bio var det en helt annan sak. 35 öre till söndagsmatinén med Ken Maynard och Tarzan, det lyckades nästan alla kompisarna få fram, en lite maffia på första bänkraderna som kastade kolapapper och vrålade varningar när hjälten var i fara. Nej, nog hade filmen redan då en stabil folklig förankring.
Över hela Europa blev radion ett allemansmedium under andra världskriget. Hur mycket tyskarna än försökte spåra upp mottagare och störa sändningar, så nådde budskapen alltid fram. Och när Glen Miller and his orchestra sände från Luxemburg på lördagseftermiddagarna, rusade Sveriges gymnasister hem från plugget för att hinna i tid.
I början av 50-talet fick jag låna en trådbandspelare. Den väckte ett helt nytt begär – efter otillförlitliga, krångliga och praktiken närmast oanvändbara prylar. Tråden i bandspelaren blev lätt avmagnetiserad, så det inspelade försvann i nio fall av tio. Men det var ändå inspelningen som var roligast.
Med smalfilmen öppnade sig helt nya kreativa möjligheter. Barn förevigades i alla tänkbara rörliga situationer, inte sällan dubbelexponerade. Man klippte och klistrade, filmerna gick av i projektorn och stor förvirring utbröt när filmremsan ormade sig ut över golvet. Runt omkring bandades ljud i alla former, chefer röt in sina brev och musik försvann in i väldiga bandrullar. Alla pappor filmade sina barn – men mer och mer film låg oklippt och ovisad i lådor.
Och så visade det sig att ljudbandning och smalfilmning verkligen hade varit ”a passing fancy”. Marknadsförarna hjälpte till genom att göra bandspelarna så proffsiga att amatörer inte ville betala för finesserna. Smalfilmningens kräftgång började när fotobranschen introducerade ett helt nytt system, Super-8, som gav något bättre bild än den gamla dubbelåttan – men inte tillräckligt för att det skulle vara värt att skaffa en helt ny utrustning. När jag kom hem från grannen, som hade köpt Super-8, blev jag sur och slutade visa mina dåliga filmer. Och miljoner familjer lär ha betett sig som jag.
Sen kom TV och fyllde ut alla tidstomrum.
Mina TV-intryck från USA var tidigt rätt blandade. De populära programmens likformighet, det nervösa hoppandet från station till station, den låga ambitionsnivån hos mycket av reklamen, det trista tjatet – måste vi en gång gör om samma misstag? (Svaret blev tyvärr ja.)
Mer spännande blev det när elektroniken lovade nya möjligheter. Första signalen i turistfilmer från Kanada, producerade för världsutställningen i Montreal, med flera bildrutor samtidigt på duken, helhet och detalj. En spelfilm ”Äventyraren Thomas Crown” lekte skickligt med bild-i-bild men fick få efterföljare.
Så kom datortekniken till video. Och 13-pojektorers bildspel, för den som hade råd. Överallt bubblade det och sjöd. En föredragshållare för ett auditorium av företagsledare fick massor av frågor – inte om vad han hade sagt utan hur han bar sig åt med att styra sina OH-bilder med portföljdatorn som låg öppen på bordet framför honom.
Jag kom för fem-sex år sedan hem från världens vassaste permanentexpo, Epcot Center i Florida, och tyckte att jag hade sett framtiden. På en väggkarta kunde man trycka fram nyhetsinslag och väder från varje delstat. Interaktiv kommunikation var på väg att bli verklighet.
Idag är den här, eller nästgårds. I oändliga variationer. Var och en ska snart ha sin egen personliga telefon. Med den ska man kunna ta fram katalogblad och videoinspelad information i sin TV och köpa direkt. Alla barn ska få sin egen dator och lära sig trafikera de elektroniska motorvägarna. Investeringarna blir enorma – och antagligen formidabelt lönsamma.
Den framtid som vi snart har över oss kommer traditionell marknadsföring inte att fungera, det har flera av reklamens superkändisa påstått i sommar. De aktiva, värdefulla konsumenterna låter sig inte nöja med dagens wattvälling, de har lärt sig att söka information och kräver dialog. De som blir kvar blir inte värda de pengar som masskommunikationen kostar
Det elektroniska tvåtredjedelssamhället blir inte lätt att hantera. Om det blir nåt. För det var kanske multimedia som Gershwins spådom gällde.