Vi har stängt från 1 april 2020
Keymetrics

Olle F. förklarar: Hur det var förr i tiden att arbeta i multinationella företag

Jag har berättat om mina fem år i Esso. Ute på svanstippen av världens största företag. Styrt av regler och revisorer, ändå stimulerande och framåt. Åren som följde i Ervaco var starkt USA-influerade men i en mjuk och ledig stil, framför allt om man jämförde med andra toppstyrda konkurrenter. Det Bästa, på den tiden störst i världen, ägdes av sina grundare DeWitt och Lila Wallace. Under dem satt en f d pansargeneral, Paul Johnson, och en blandning av lysande kreatörer och rövslickare.

Centrum i Reader’s Digest-världen låg i Pleasantville, en timmes tågresa norrut från New York City. Där härskade paret Wallace med oinskränkt makt. De hade hälsat på hos oss i Stockholm året innan jag kom till Pleasantville på en ordentlig Amerikatur och gjort stor succé bland oss nykomlingar i företaget genom sitt anspråkslösa sätt. Jag gillade DeWitt Wallace. Både han och Lila var nu över sjuttio. Hur skulle det gå när de inte orkade längre?

Reader’s Digests huvudkontor i Pleasantville var helt och hållet i Lila Wallace’s stil – elegant, äkta och dyrt

Reader’s Digests huvudkontor i Pleasantville var helt och hållet i Lila Wallace’s stil – elegant, äkta och dyrt. Jag bodde i The Silver Room och hade en äkta Corot på väggen. Man fick lära sig att föra sig väl.

De 3½ år som jag arbetade för Det Bästa var fyllda av utbildning. Varje år hade vi en stor Europakonferens om tidskriften och en om bokförlaget. Vi höll till på de bästa hotellen, varje gång i en vecka, eller rättare sagt i sju dygn. Jag har aldrig träffat på ett företag med så bottenlös budget för intern representation. På 50-talet var begreppet förmånsbeskattning okänt, så det glada liv som vi förde på kvällar och nätter lär inte kunna upprepas idag.

Våra veckomöten gick till så att först redovisade alla länder sina erfarenheter, problem och tester av nya idéer under det gångna året. Undersökningschefen Jack Maloney ledde analysen och summerade lärdomarna. Sedan körde vi ett varv där var och en fick redovisa sitt lands planer för det kommande året och kollegerna delade med sig av sina erfarenheter. Länder som England, Frankrike, Tyskland och Italien (förutom USA förstås) låg långt framme och vi kunde snappa upp och pröva testmetoder som flera andra redan hade använt. I många sammanhang kunde jag tillämpa idéer och metoder som jag hade lärt mig vid möten i Paris, Madrid eller London.

I många sammanhang kunde jag tillämpa idéer och metoder som jag hade lärt mig vid möten i Paris, Madrid eller London

Den som ser Det Bästa idag eller någon av böckerna har svårt att känna igen vad jag berättat om 1950-talet. Då var allt nytt. Nu lider nya ägare av många års tjatiga upprepningar och obegriplig brist på förnyelseförmåga. Världens största tidskrift hade en lysande grundidé och all världens resurser. De är nu, tyvärr, förspillda. Man ska också komma ihåg att när jag jobbade med pionjärmetoder inom DM fanns det ingen Konsumentombudsman och vem som helst kunde lägga upp och spara listor över vilka som helst. Det är andra tider nu.

Jag hade tillfälle att jämföra FCB – som med tiden blev min sista arbetsgivare – med åtskilliga andra amerikanska annonsbyråer med internationella nätverk. En av Foote, Cone & Beldings grundare var fortfarande verksam som policyskapare och rådgivare. Fairfax Cone, kallad Biskopen, var en man med stark tro på reklamens förmåga att – som Folke Stenbeck hade uttryckt det – tjäna samhället. Jag fick tillfälle att besöka honom i Chicago för en timmes tankeutbyte. Han tillhörde utan tvivel Chicagoliberalerna, ett mjukare och fridsammare släkte än New Yorkbyråernas tuffa businessmen. Därför hade FCB två huvudkontor, ett i New York och ett i Chicago. Den vecka jag tillbragte hos Chicagobyrån och ute på besök hos dess kunder gjorde mig helt övertygad: inom FCB skulle jag trivas.

De 3½ år som jag var VD för FCB i Sverige regerade hygglighet den internationella organisationen. Under det hårda 70-talet slogs FCB Europa samman med franska Publicis och fick fransmän i toppledningen. Därmed blåste isiga vindar upp och FCB tappade både lönsamhet och anseende. FCB Sverige krympte från 60 anställda 1969 till 22 anställda 1972. Idag är FCBs svenska parter Fältman & Malmén, en stabil byrå av hög klass.

Respekten för de gamla var stor och tågordningen klart åldersstyrd

En iakttagelse från Chicago och Mellanvästern. Överallt i företagen var det fullt av vithåriga gubbar och gummor (!), ofta med anvarsfulla uppgifter. Respekten för de gamla var stor och tågordningen klart åldersstyrd. I New York låg däremot makten hos fyrtioåringar och yngre. Jag vet inte men jag tippar att ungdomsfixeringen idag har spritt sig över hela den amerikanska kontinenten.

Om jag ångrar något från FCB-tiden? Jo, två saker: jag borde ha gått in i ett sådant jobb, med så stort ekonomiskt ansvar, med bättre kunskap i företagsekonomi. Jag borde ha gått en kurs under mina första konsultår. Och när jag blev så betryckt över att behöva säga upp medarbetare borde jag ha sökt hjälp.

Varje år föll penningvärdet med minst tio procent

En faktor som gjorde det extra knepigt att leda företag under 60-talet var den höga inflationen. Varje år föll penningvärdet med minst tio procent. Det måste man räkna med på kostnadssidan vid varje budgettillfälle. På intäktssidan måste man förhandla om varje krona och de multinationella kunderna var oerhört svårflirtade. Det land som hade huvudansvar för en multis, oftast USA, tryckte på för att vi skulle sälja så billigt som möjligt. Att sköta internationella konton, ofta med delad provision, lönade sig sämre för varje år.

Den 1 april 2020 släckte vi lampan här på Dagens Analys.