När vi skaffade oss ett fritidshem i Roslagen med storskogen in på knuten var vår tvillingdotter Helene, 9 år, beredd att omedelbart pröva lyckan i svampskogen. Hon och jag gav oss ut med korg i hand. Vi kunde snabbt konstatera att kantareller var de enda svampar som vi vågade äta av vår första skörd. Av de följande veckoslutens skördar var de flesta svampar okända och antagligen oätliga.
Skulle vi ge upp och ägna oss åt något annat? Helene tänkte skarpt. Senare i livet blev hon civilingenjör och hon var redan en skicklig montör av Ikeamöbler.
”Pappa”, sa hon. ”Jag tror att jag vet vad vi ska göra. Vi ska skaffa oss den allra största svampkartan (den på fem 70×100-blad) och sätta upp den på väggen i köket. Och köpa ett par bra svampböcker, en liten som vi kan ha med oss ut och en stor med mycket text. Varje gång vi går ut i skogen ska vi bara plocka kantareller och svampar som vi känner igen – och så en enda som vi inte kan något om. Den ska vi lära oss så mycket om att vi kan äta den eller låter den stå kvar.”
9-åringens metod fungerade perfekt. Många år senare räknade jag upp de svampar som jag känner mig säker på – och kom upp i ungefär 40 olika arter. Det är gott med svamp. Tack Helene, också för lärdomen att man ofta kan lösa praktiska problem om man söker efter en förnuftig metod.
Det kan vara nyttigt att tänka tillbaka på de ljusa ögonblick då någon skärpt människa har bidragit i tal eller skrift med något tänkvärt eller förklarande som för alltid har fastnat i ditt minne. Jag satt en gång på ett Esomar-seminarium i Barcelona tillsammans med Hans L. Zetterberg och Karin Busch ur SIFO-styrelsen. Vi lyssnade till Peter Schwartz, en ledande framtidsforskare som då var chef för samhällskontakt inom Philips-koncernen. Han ägnade sin fördragstimme åt att reda ut begreppet paradigm, så att vi bättre skulle förstå hur händelser och tendenser kan hänga ihop i vågor som kan förändra människor och deras verklighet i grunden. När Peter Schwartz var klar fick han stormande applåder och jag kände mig rent euforisk – jätteglad – över att ha fått ett kunskapslyft som ökade min förståelse för omvärldens reaktioner, inte minst i tider av stressad teknisk utveckling.
Det finns andra liknande tillfällen. När den kända designforskaren Louis Cheskin vid Color Research Institute i Chicago – mannen som formgav Marlboropaketet – demonstrerade sina arbetsmetoder, gav de en liknande reaktion. Så självklart. Och samtidigt så enkelt. Ett av Cheskins viktigaste verktyg var ögonrörelsekameran, som professor Åke W. Edfeldt, Sveriges främsta läsforskare, använde men som sällan har använts efter förtjänst i reklamsammanhang.
Om Arne Trankell hade varit rättens expert så hade det aldrig blivit någon Quickaffär.
Från Åke Edfelt kopplar mitt minne lätt till hans föregångare som chef för Institutionen för praktisk psykologi vid Stockholms Universitet, professor Arne Trankell. Under några år bodde vi grannar och han kom ofta ner till mig för att prata. Arne Trankell var flitigt anlitad som rättspsykologisk expert och jag fick chansen att lyssna till hans repetitioner inför fältstudier och framträdanden i rätten. Det var hans utlåtanden som friade den misstänkte Göran Johansson i de mycket omskrivna mordbrandsmålen på Öland. För mig var det en serie av spännande upplevelser. Om Arne Trankell hade varit rättens expert på vittnespsykologi så hade det aldrig blivit någon Quickaffär.
En dag frågade Arne mig om jag ville vara med och göra en serie program om vardagpsykologi för Sveriges Radios P1. I ett av programmen berättade jag om familjen Ringensons första lägenhetsbyte. Med två barn i en liten lägenhet på Kungsholmen hade vi det på tok för trångt. Problemet var att vår vicevärd konsekvent vägrade hyresgästerna bytesrätt. Hon var en 60-årig, formell dam. När jag bad att få besöka henne var hennes första fråga om jag var ute efter lägenhetsbyte.
När jag kom till fastighetsbolagets kontor hann jag nätt och jämnt fråga vilka krav som ställdes på den som behövde byta lägenhet. Hon svarade med en fors av argument. Det visade sig alltid att lägenheterna behövde repareras och de nya ljög om sin ekonomi. Och så vidare.
Får jag fråga: Hur kom fröken Lundström egentligen in i fastighetsbranschen?”
Jag satt tyst. Jag hade just översatt Frank Bettgers bästsäljare ”Vägen till framgång i försäljning” till svenska. Där hade jag hittat ett resonemang kring en liknande situation. Jag köpte Bettgers förslag och sa när motparten tog en klunk vatten: ”Förlåt, men jag har suttit här och undrat över en sak. Det är sällan som man ser äldre damer i en så viktig och ansvarsfull position som er. Får jag fråga: Hur kom fröken Lundström egentligen in i fastighetsbranschen?”
Den stränga damen växlade spår – och drog en djup suck. Sen berättade hon om hur det inte alls hade varit meningen. Men så blev hennes bror sjuk … Efter ungefär fem minuter stannade hon upp och sa: ”Har herr Ringenson kontraktet med så ska jag skriva på det.”
Pröva själv att ställa frågan ”Hur började du med det här?” Min erfarenhet är att den öppnar de flesta mänskliga lås. Jag tycker fortfarande att ”Vägen till framgång i försäljning” är en av de bästa böcker som finns om försäljning och att den borde ges ut på nytt i oförändrat skick.