Olle F. förklarar: Den krokiga vägen från Brownie till Selfie

Jag skulle fotografera vårens första blåsippa.  Senare och blygare – blåsippan – än på många år. Men vart hade min mobil tagit vägen?  Mobilen Moppe av Galaxy, hen som hade blivit så viktig för min tillvaro, behagade tydligen skämta med mig. Det var inte ovanligt.

Efter en vinterpromenad  i  jacka med fjorton fickor kunde det ta en halvtimmes  klämmande för att få Moppe att krypa fram.  Om jag lade ifrån mig dyrgripen på datorbordets skrivare försvann hen totalt i sitt svarta skinnfodral. Och så, plötsligt, efter en timme eller två veckor, dök hen upp, surmulet urladdad,

Men nu rotade jag i byrålådor för att hitta min gamla kära Olympus, digitalkameran i strålande pansarplåt, utrustad med redigeringsprogram som var hälften så enkla som de såg ut att vara. Där låg hen i en kartong  med sladdar och tillbehör. Övergiven för en flirtig Samsung, som kunde allt utan att ta ett öre extra betalt.

När jag väl har hittat Moppe, kommer hen då att ta tillbaka honnörsplatsen på laddarhyllan?  Bergsäkert, och  hen  får ett nytt fodral i de sydkoreanska färgerna för att inte försvinna  när solen går ner.

    Det fanns ingenting så  rikt och mäktigt och begåvat som Easdtman Kodak Company

För några år sedan skrev jag en ”Olle F. förklarar”-artikel som följde amatörfotots knyckiga utveckling genom åren efter andra världskriget. Min fru och jag hade en särskild känsla för Eastman Kodak  Copmpany i Rochester , N.Y.. Där hade våra två yngsta barn gått ett år i high school och vi hade själva hälsat på hos deras amerikanska föräldrar.  Redan före första världskriget hade Kodak i  Rochester 17.000 anställda, tala om bruksmentalitet. Det fanns ingenting så rikt och mäktigt och begåvat som Eastman Kodak Company. Företaget som gjorde fotografisk film till en konsumentprodukt och satte billiga tryck-på-knappen-kameror i  ivriga familjeplåtares  händer.

Visst märkte Kodak tidigt en hel del relationsproblem i i konakten med konsumenterna. Amatörerna tog alldeles för många dåliga bilder och tvingades betala för kopior som gick direkt i papperskorgen. En liten grupp fotoentusiaster blev mycket intressanta Kodakkunder, men  det var i massfotots dokumenterande albumrader som de stora inkomsterna låg.  Allt såg visserligen bättre ut i färg, men för de flesta Kodakkunder blev efterarbetet en börda.

I många årtionden dominerade Kodak marknaden för vardagsfoto med nya kameror Brownie, (Instamatic ), smalfilm och dubbel-8-kameror,diabilder (Carousel) och projektorer. Lysande affärer, mönsteranläggingar som Kodak Hill i Järfälla, ständigt nya, värdeladdade produkter. Det var bara på det viset att grundproblemen fanns kvar. Byrålådor och bokhyllor svämmade över av fotokopior.  De allra flesta fotoamatörer måste lämna in eller skicka bort sina exponerade filmrullar; först eftre en vecka visste man om de viktiga födelsedagsbilderna hade lyckats eller inte.

Det var därför som digitalkameran uppfattades som en revolutionerande ny process. Inställningar och foto var enklare … resultatet kunde avläsas efter varje tagning och misslyckade bilder kunde kasseras omedelbart. Och främst av allt, kameran tog handomfärdiga bilder i ett digitalt söksystem, där fotografen på ett ögonblick kunde plocka fram tagna bilder för användning. Dessutom hade de flesta digitala kameraanvändare tvingats lära sig datorn sätt att hantera och redigera bilder.

    Kodakledningen måste ha grymt underska tat IT-utvecklingen dynamik.

I sin produktutveckling hade Kodak löst en massa intressanta problem som växte fram ur samma  teknik som man redan var bäst på.  Precis som Facit hemma i Sverige måste Kodakledningen ha grymt underskattat IT-utvecklingens dynamik. En mästare låter sig sällan hetsas. När Kodak äntligen lanserade en digitalkamera möttes den med ett jaså. Punkt för Eastman Kodaks sorgliga nedgång och fall sattes år 2012. Då såldes hela foto och filmverksamheten. Idag är Kodakaktien värd mellan fem och sex dollar, hälften så mycket som i fjol.

Nästa tvära kastvind på kameramarknaden var fräckare än någon tidigare. Tanken att stoppa in en dubbelriktad digital minimekanism i framtidens mobiltelefon kan enbart dyka upp i hjärnan hos en tillverkare utan bindningar eller kapital i fotobranschen. Min digitala Moppe – och varenda småbarns – tar bra bilder utan att ställa krav och utan att egentligen ta betalt . Onlineexperterna konstaterar idag att Selfien  är en av världens hittills starkaste kommersiella idéer. Vem kunde ha anat det?

Vad händer härnäst? Jag är ganska säker på att en ny typ avprodukter kommer att dyka upp lagom till Jul. Ett första tecken såg jag i en annons härom dagen: en 15-knappars förinställbar internetmottagare med plats för mormors favoriter.  Den missgynnade femtedelen har redan bankkortet framme.

Artikeln är skriven av

Olle F. Ringenson 

Att vara marknadsledare har sina risker, Ju mer man har byggt murar, skrivit på avtal och förbindelser, investerat kapital, desto mindre rörlighet har man kvar. Att snabbt kunna  ändra strategi kan vara nödvändigt för den som vill överleva.