Den första som hade en mentor, en äldre vän som förebild och rådgivare, var Odysseus, halvguden med irrfärderna. Hans vän hette Mentor, så enkelt var det enligt Wikipedia. Här berättar jag hur det är att ha en mentor och vilka fördelar det ger i arbetslivet.
Jag hade turen att på Ervaco få behålla samma närmaste chef från början till slut, i sju år. Han hette Bertel Peterson, kallades BP, och var en kortväxt, lågmäld och stillsam nordskåning kring 45 år när vi träffades. Det fanns många på byrån som inte tyckte om BP, han kände inte igen dem på stan och han tittade i golvet i hissen. Han var helt enkelt för kort och för närsynt och höll sig i allmänhet för sig själv – han var stram, tyckte folk. Vi fick däremot bra kontakt direkt.
Vad fick jag då lära mig av BP? Jo, för det första hade han en seriös inställning till marknadskommunikation och ett väldigt gott omdöme. Reklambudskapen måste ha en bas av kunskap, vara väl genomtänkta och förmedla verkliga värden till mottagaren. Jag fick lära mig att samla material och intervjua både producenter och kunder för att sedan kunna forma och uttrycka en säljande idé. Jag fick också lära mig att lyssna och prestigelöst ändra mina förslag i samarbete med formgivare och kunder.
En av våra största kunder var Thulebolagen, som senare gick upp i Skandia. Dess VD var en superkändis, Alvar Lindencrona. Efter kriget var han – det har vi senare fått veta – chef för Stay behind, den hemliga organisation som skulle ha lett en svensk motståndsrörelse om Sverige hade blivit ockuperat . Han var mycket intresserad av kommunikation och tog själv besluten om Thules reklam. Vår bekantskap skulle inledas med ett litet strategimöte.
Jag förberedde mig grundligt med inläsning och fältstudier. Jag följde med säljare och intervjuade kunder. När mötesdagen kom var jag full av synpunkter. En hel del av dem var kritiska. Framför allt ville kunder ha betydligt bättre uppföljning när ett avtal väl hade tecknats. (När provisionen är utbetald försvinner fortfarande många försäkringssäljare.)
När min presentation hade hunnit halvvägs reste sig försäljningsdirektören, som var med på mötet, och lämnade rummet, högröd i ansiktet. Lindencrona stoppade mig och bad mig gå in i ett angränsande rum. Jag fick nästan hjärtsnörp och tänkte att så går den presentationen åt helvete. Men efter en minut öppnades dörren och BP bad mig komma tillbaka. ”Var så god och fortsätt”, sa Lindencrona. Allt flöt lugnt vidare, utan försäljningsdirektör.
När vi kom ner på Sveavägen, just där Palme med tiden skulle mördas, frågade jag BP vad Lindencrona hade sagt. ”Han ställde en fråga”, sa BP. ”Vet han vad han talar om?” BP svarade ja och så kunde vi fortsätta.
Försäljningsdirektören och jag blev snart goda vänner. Jag blev mycket försiktigare med att dela ut kritik inför andra åhörare när den kritiserade hör på. Det hindrade inte att jag under FCB-tiden fick lov att åka till London och be om ursäkt för att vi hade fotograferat en stor uppdragsgivares exponeringar i butiker. De var riktigt dåliga och ledde till att distriktschefen i Stockholm fick sparken och att våra förslag genomfördes. Jag fick åka hem med beskedet att sånt ska ni ge fan i, om ni inte har fått direkt order från oss. Många tår är ömmare än vad man tror.
En viktig uppdragsgivare för Ervaco på 50-talet var NTF, Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande. Trafiken växte explosionsartat och nu kom bilismens genombrott med verkligt otäcka olyckskurvor i släptåg. NTF fick rejäla anslag och Ervaco gjorde stora kampanjer. Bland annat fick jag skriva den första populärversionen av Vägtrafikförordningen, ”Rätt och vett i trafiken” som trycktes i fickformat i miljonupplagor många år framöver.
Vid ett tillfälle deltog BP och jag i ett stort planeringsmöte på NTF. Det pågick i flera timmar och omfattade många punkter av betydelse för Ervacos arbete. Eftermötet kallade ordföranden, en trevlig gråsosseveteran, till sig BP och sa: ”Det finns en del som vill att Ervaco ska byta ut den där Ringenson.” ”Varför då, sköter han inte sitt jobb?” undrade BP. ”Jovisst, men han antecknar inte”.
Det hade jag aldrig funderat över. Jag hade snarast stoltserat med mitt goda minne och gärna låtit folk förhöra mig. Sådant skrymteri var det nu slut på. Om det kunde uppfattas som stöddigt att låta bli att anteckna, då använde jag gärna block och penna. Jag skrev ner vad deltagarna sa vid sammanträden och frågade om för att få det hela korrekt.
En viktig del av mentorrollen är att förklara de äldres ofta knepiga reaktioner. Eller, ännu bättre, att hjälpa ungdomarna att lära av egna misstag.
Artikeln är skriven av:
Olle F. Ringenson
Olle F. Ringenson inledde sitt yrkesliv med tolv år som reklamman. Senare följde 3½ år som försäljningsdirektör i Reader´s Digest AB och lika lång tid som Sverigechef för FCB, en amerikansk reklambyrå. Därmed var grunden lagd för 30 år som konsult, lärare i markadskommunikation och fackjournalist.
