Offline och frustrerad

Få saker är så frustrerande som när man har viljan att göra något men inte kan eller orkar. Att behöva känna ett behov som sedan inte kan uppfyllas hur man än försöker. Vad pratar jag om? Sociala medier såklart. En närvaro i bruset som nästan är en del av vardagen. När detta brus inte går att nå infinner sig en extrem frustration och ensamhet. För om jag inte kan följa mina flöden, hur vet jag då vad som händer? Det är både fascinerande och skrämmande att vi kan sakna det brus och tempo som också gör att vi lätt stressar upp oss.

För att ta bakgrunden till varför jag varit offline de senaste veckorna så kan det enkelt förklaras med ett ord: gravid. Jag har fått erfara den värsta illamående- och kräkperioden någonsin och blev därför också sjukskriven. När till och med matbilder på Instagram gav upphov till extra illamående kände jag att det var dags att lägga fokus på något annat. Orken tröt dessutom och min iPhone hängde med runt i huset men användes i betydligt mindre skala än förut (om inget annat märktes det på batteritiden som fanns kvar i slutet av dagen… 90% kvar, hallå liksom).

Först nu har jag börjat återvända till verkligheten igen och inser att jag har saknat alla mina sociala plattformar. Twitter har jag helt försummat, Facebook har fått en gnutta uppmärksamhet och Instagram är väl egentligen det jag kämpat med att hålla igång. Mest för att inte göra mina snart 3 000 följare besvikna. Jag inser framför allt hur mycket sociala medier betyder för mig och hur stor del av min vardag som det faktiskt upptar. Lite skrämmande men ändå ett tydligt tecken på hur våra liv ser ut nuförtiden. Det är ju helt klart genom sociala medier som jag får information om saker och ting.

I vilket fall känns det skönt att kicka igång igen och börja hänga med i både de stora och små händelserna i världen.