Human body communication handlar om att olika elektroniska apparater använder människokroppen för att sända signaler till varandra. Det kan vara olika bärbara enheter, som mobilen, en filmkamera eller andra saker som inte riktigt finns än.
Häftigt att det finns organisationer som tänker på den här utvecklingen och ser till att det skapas standarder så att det blir enklare att utveckla nya häftiga produkter och tjänster.
Bärbara apparater kan vara fästa på kroppen eller bäras i kläderna eller annat man har på sig: hjälm, skor, handskar, glasögon. De bärbara enheterna kan också kommunicera med fasta apparater, som man rör vid. Eller med varor i affären. Peta på varan, så läser mobilen upp innehållsförteckningen eller berättar om din storlek finns i lager.
Vilka tillämpningar som först kommer, är svårt att sia om. Dataspel förstås och säkert medicinska och militära tillämpningar. Och sedan olika användningar i industrin. Det hänger på innovationer och på utvecklingen av olika applikationer, både mjukvara och mer handfast teknik.
De här tre nya standarderna är då en bra utgångspunkt. Den första,
SS-EN 62779-1, innehåller allmänna krav på ett halvledargränssnitt mot kroppen och hur dess olika egenskaper anges och den andra, SS-EN 62779-2, beskriver en (standardiserad) metod för att mäta och beskriva gränssnittskomponentens egenskaper. Den tredje, SS-EN 62779-3, beskriver särskilda egenskaper för de båda fallen med komponenten direkt på kroppen respektive på ett litet avstånd från kroppen (t ex i kläder).
De tre standarderna är nu fastställda som svensk standard av
SEK Svensk Elstandard. De framtagna inom IEC, den internationella organisationen för standarder inom el och elektronik, närmare bestämt i den tekniska kommittén för halvledare, IEC TC 47.