Jag kommer ihåg när internet handlade om upplevelser, innehåll och spänning. När det var mer på lika villkor och där jag själv som användare fick stå i fokus. Nu stirrar svenska medier blint på sista raden och gör allt för att extrahera ut min peng samtidigt som de hyllar varandra med priser.
Vad hände med upplevelsen och sätta användaren i centrum? Alla pratar ju idag om att användaren ska komma först. Att man med hjälp av all data ska kunna leverera en skräddarsydd upplevelse – ett internet som är smartare och styrt av artificiell intelligens. Det var när pengarna blev viktigare än upplevelsen som allt gick åt helvete.
När jag surfar runt tycker jag att tjänsterna har blivit mer korkade. Fokuset är inte längre på min upplevelse utan istället hur och när jag ska öppna min plånbok.
DN och SvD måste dela redaktion för publicerar den ena artikeln så har den andra den lika prydligt på löpet. DN försöker nu få oss att betala 99 kronor i månaden och gissa vad SvD vill ha? Jo, 99 kronor i månaden. Båda vill alltså att jag betalar för att få ta del av något som alltid finns gratis någon annanstans. Jag tackar nej till det här erbjudandet.
Och så har vi kvällspressen med sina oändliga klickbaits. Häromdagen kan jag läsa att “Robins dansare hyllas av världen“, alltså av hela världen. Du vet den där stora globen som vi alla delar med varandra. När jag gör en kort grävning på 30 sekunder visar det sig att Buzzfeed hittade några tweets där ett fåtal personer trånat efter dansarna, som då Expressen kopierade och gjorde en kioskvältare. Poängen med alla klickbaits, eller fejk news, är att få oss att klicka på sidor som pryds av annonser. De vill alltså att jag ger dem min tid så jag i utbyte får läsa fejk news vilket ger dem annonsintäkter. Känns som ett dåligt utbyte för min del, jag tackar nej till en fortsatt relation.
För mig handlar internet om att dela med varandra. Internetanvändaren vill ha en bra tjänst och tjänsteleverantören vill ha något tillbaka. Här måste vi lägga ett större fokus och hitta en lösning som gynnar båda parter. Se på Facebook som ett exempel där du delar med dig av din data så att du i retur får en bättre tjänst och som gör det möjligt för Facebook att visa relevanta annonser. En klassisk win-win så att säga. Varför kan inte gubbarna och tanterna lära sig något av den här enkla ekvationen. Inte undra på att annonspengarna går till jättarna när de är de enda som fattar vad användarna vill ha och vill ge tillbaka.
Det är så tragiskt att det svenska undret som var så långt framme är idag omsprunget av så många. Det fanns en tid då svenska medier fick berätta om sin utveckling inför en spänd publik och med stolthet ta emot fina priser. Idag verkar beslutsfattarna vara jävligt trötta och sitter mest av tiden i väntan på sin pension. De enda priser som delas ut är i inbördes beundran till dem själva eller till utvalda efterträdare.
Det måste ske en drastisk ändring för att bli en förändring och den kommer nog att tvingas fram av den egna enfalden. När man upptäcker att användarna inte vill leka på mossiga villkor och att omvärlden sprungit ifrån så kan man läsa på sista raden “Svaga resultat för Schibsted“. Kanske nu är det dags att vakna upp!