I takt med att allt fler använder sig av reklamblockerare tar publicister och sajtägare till allt mer sofistikerade metoder för att bekämpa reklamblockerare. Enorma resurser läggs på att gå runt reklamblockeraren istället för att förstå besökaren. En tredjedel av världens största sajter kan identifiera reklamblockerare men vad de gör med informationen skiljer sig åt.
För många sajter börjar det bli vanligare att användare får begränsad tillgång till innehållet, eller helt nekas tillgång till sajten, innan de stängt av sin reklamblockerare. Reklam finansierar stora delar av vad som kallas ”det fria internet”, men när reklamen blockeras stryps inkomsterna, och därmed möjligheterna att fortsätta producera innehåll. Att hitta vägar runt reklamblockerare blir därför allt viktigare för många publicister.
I en studie som University of Iowa gjort tillsammans med UC Riverside framkommer att så många som 30,5 procent av de 10.000 största sajterna kan identifiera om användaren har en reklamblockerare installerad. För de 1.000 största sajterna är siffran 38,2 procent. Det är däremot inte alla som begränsar tillgången till innehållet, utan flera använder informationen för att antingen försöka lura reklamblockeraren, eller lyfta fram annonser som passerar genom blockerarens filter.
Flera annonsörer erbjuder idag ”anti-blocking tech” som en del i sitt tjänsteutbud. Genom det skapas fejkade annonser som är taggade eller skapade på ett sätt som i vissa avseenden liknar annonser. På så sätt går det att se vilka ord eller kännetecken som reklamblockeraren identifierar som annons, och därmed undvika dessa i de riktiga annonserna. På så sätt försöker publicister och annonsörer att lura reklamblockerare, för att fortsätta kunna visa annonser för användarna.
Detta tvingar givetvis reklamblockerarna att bli än mer sofistikerade, vilket gör att de riskerar att blockera innehåll som inte är annonser. Att reklamblockeraren kan identifiera annonsörernas ”lockbeten” och visa dessa trots att de triggar vissa av blockeringsfiltren är till exempel ett sätt att luras tillbaka, så att publicisten tror att vissa triggers inte existerar, men sedan blockeras de riktiga annonserna. Ett annat sätt är att dynamiskt skriva om sajtens javascript, så det inte identifierar reklamblockeraren som är installerad och laddar sajten som om det inte fanns en reklamblockerare, detta riskerar dock att skapa laddningsproblem för vissa sajter där strukturen är beroende av att allt innehåll visas.
Ett mer effektivt sätt för publicister är att anpassa annonserna till de filter som reklamblockerarna har, och se till att annonserna inte är orimligt stora, har automatstartande ljud och video eller blinkande och i övrigt uppmärksamhetssökande grafik, det är nämligen dessa effekter som användarna anser vara störande. Dessvärre är det i nuläget ett fåtal annonsörer och publicister som använder sig av denna metod, och istället trappas teknikkriget om reklamen upp.
Frågan är vilken sida som kommer gå ”vinnande” ur striden, i synnerhet som allt fler användare säger sig vara villiga att betala, antingen för en reklamblockerare, eller för att få tillgång till sajters innehåll utan reklam. Såväl summan som effekten borde i det läget vara detsamma för användaren, skillnaden ligger i att pengarna antingen tillfaller reklamblockeraren eller sajten. Att ha en dynamiskt uppbyggd kostnadsstruktur för att göra det möjligt för användare att betala bara för det innehåll de tar till sig vore kanske ett bra komplement till att tvinga på användarna reklam. Sannolikt är det även en billigare utveckling i längden, istället för att ösa in mer pengar i att komma runt reklamblockerare.
