Regeringens föreslagna ändringar i skattereglerna för små ägarledda företag, visar på en pinsam brist på kunskaper i matematik och förståelse för företagandets villkor. Det här borde uppröra fler än oss mikroföretagare, eftersom det i förlängningen skakar om fundamenten för vårt välstånd.
Den enklaste delen av förslaget är att skatten på utdelning från ägarledda aktiebolag ska höjas från 20% till 25%. Big deal säger kanske de flesta, om man ändå får behålla tre fjärdedelar får man väl vara nöjd? Det är här räknefelet kommer in. För den som äger sitt eget företag, finns det nämligen ingen skarp gräns mellan beskattningen av företaget och ägaren. När ägaren lyckats få lite pengar över i firman, efter att leverantörer, Skatteverket och eventuella anställda har fåt sitt, finns bara två sätt att själv få någon del av kakan. Det ena är att ta ut lön och det är en bra idé så länge man slipper betala marginalskatt, det vill säga på en årsinkomst under ca 450.000kr. En okej lön för många, men ändå ingen astronomisk summa. I tillägg till lönen ska företaget betala arbetsgivaravgift och från lönen ska det dras löneskatt. I praktiken får det egna företaget betala nästan lika mycket till Skatteverket som till ägaren. Går man över gränsen och börjar betala marginalskatt, sticker Skatteverkets andel upp en bra bit över 50%, utan att företagsägaren får några fler förmåner av skatteinbetalningarna.
Det är på grund av det orimliga i den överbeskattningen som det finns möjlighet att ta utdelning. Men innan ägaren kan ta utdelning måste det egna bolaget skatta för vinsten, för närvarande 22%. Detta är för ägaren som driver sitt eget företag en högst reell skatt och måste därför räknas med i den totala kostnaden för utdelningen. Den höjning regeringen nu föreslår är därför en höjning från 38% till 42%, inte från 20% till 25%!
Det är väl fortfarande inte så farligt, kanske den vanlige löntagaren invänder. Företagaren får ju ändå behålla hela 58% av det som denne har jobbat ihop. Det är här tankefelen börjar staplas på hög. Det första och viktigaste är att överhuvud taget, som regeringen gör, jämföra företagande och anställning och försöka beskatta dem lika. Det är på så många sätt två fundamentalt olika sätt att tjäna pengar på:
– En anställd behöver inte betala minst 50000kr för att få börja en anställning. När man startar aktiebolag är detta minimi-insatsen (många satsar avsevärt mer, utan någon garanti att få tillbaka något av det) och denna ska man rimligen kunna få avkastning på.
– En anställd behöver aldrig skjuta till pengar om det går dåligt för företaget och behöver aldrig avstå sin lön, ens en enstaka månad. Många företagare räknar med att inte kunna ta ut någon lön de första 3-5 åren av företagets existens (hur de överlever under den tiden är en gåta).
– Skatten på utdelning kommer när ägaren redan har betalat ansenliga summor i olika skatter, utan att så långt ha fått någon avkastning på satsat kapital.
Observera att de här räkneexemplen enbart gäller aktiebolag, en bolagsform som används av ungefär en femtedel av Sveriges företagare. En stor majoritet av alla företag är enskilda firmor och handelsbolag, bolagsformer där det inte finns något bra sätt att undkomma marginalskatt när det går bra för företaget. Att vi ändå är åtskilliga hundra tusen företagare som har valt någon av de här bolagsformerna, beror i de flesta fall på att vi tjänar så pass lite att marginalskatt inte är ett problem och aktieutdelning inte en möjlighet. Tvärtemot vad regeringen tycks tro, finns det nämligen ingen automatik som gör att man tjänar massor av pengar när man startar ett företag. Jag har aldrig gjort det under 20 år som företagare och huvuddelen av mina 40 bokföringskunder gör det verkligen inte. Vi har fortfarande ett bra liv, de flesta av oss, inget snack om saken. Men inte skär vi guld med täljkniv precis. Och vi får slita för varje krona vi drar in.
Bland de ca 200.000 aktiebolagen finns också väldigt många som aldrig eller sällan behöver bekymra sig över för höga skatter. En del blir aldrig lönsamma och i de värsta fallen förlorar de alla pengar de satte in. Det är en del av företagandet och något man måste ta i beaktande när man sätter upp skatteskalor; risktagandet.
Åter andra behöver tid för att komma igång och börja tjäna pengar. När väl vinsterna kommer, har alltså företagaren försakat lön och utdelning, kanske under flera år och har tackat nej till en lönsam karriär som anställd. De som lyckas som företagare är nämligen ofta attraktiva som anställda på hög nivå också!
Återstår då den lilla minoritet av Sveriges mikro- och småföretag, som faktiskt tjänar riktigt bra med pengar. Ska de inte klämmas åt, de som faktiskt har råd att bidra till statskassan?
Det är här faran för vår välfärd kommer in. En företagare som tjänar så bra med pengar har i allmänhet gjort något väldigt bra, som också fått goda effekter i företagets omvärld. Det är i sig värt att belöna, särskilt när man tar risktagande och startsträcka i beaktande. Även om man har världens bästa idé, måste det finnas ett ljus i tunneln där långt borta för att man ska orka kämpa och göra något av sin idé.
Men framför allt är det just dessa fåtal riktigt lönsamma företag som har möjlighet att göra det som är hela offentliga sektorns våta dröm: expandera och anställa! Brödfödeföretag växer inte. Kroniskt olönsamma företag växer inte. Usla affärsidéer ger ingen tillväxt. Företag som bara kopierar det som andra gör, växer inte heller så ofta. Det är de som har bra idéer, klarar av att förverkliga dem och som dessutom har uthållighet, som klarar av att växa och anställa. Men bara om man känner att det är värt det. Bara om man känner att man har fast finansiell mark under fötterna. Bara om det är möjligt att bygga upp en buffert som gör att man kan ta de smällar som ofta kommer när man börjar anställa. Bara då växer företag.
Det är den logiken som regeringen leker med när de vill jämställa beskattning av företagare med beskattning av löntagare.
Jag tror att många av er som läser dagensanalys.se regelbundet förstår vad jag menar. Det är ni som ser möjligheterna i den nya ekonomin. Det är ni som är med och bygger framtiden. Ni är beredda att satsa. Fast ni kan lika gärna låta bli. Eller stanna halvvägs, när ni uppnått lagom mycket och tjänat lagom mycket pengar. Eller göra det i London eller Dubai.