För en tid sedan skrev jag en artikel om värdet av mentorer, äldre vänner och läromästare som kan hjälpa en ung hen att lära av egna misstag. Mitt minne var fullt av händelser från min egen erfarenhet. När artikeln var klar fortsatte andras mentorer att ta plats och varvas med lärorika anekdoter på samma tema. När det här händer gäller det att ha den mentala anteckningsboken beredd, så att man inte tappar bort en prakthistoria som den här. Författaren Mårten Edlund berättade det för mig när han var copywriter på Ervaco.
Litteraturchefen på Bonniers, Georg Svensson, styrde allsmäktig utgivningen av unga svenska författares verk. När Mårten hade lämnat ett nytt manus för läsning och kom upp för att få Georg Svenssons dom, fick han höra följande: ”Du, Mårten, är en av de allra bästa 40-talisterna. Du är suverän på den hårda stilen, där replikerna studsar mot varann som en pingpongboll. Men jag tror att idag håller tiderna på att förändras, läsarna vill ha lite mjukare ansatser. Mårten, du har också visat dig som en utsökt naturskildrare. Kan du inte ta ditt manus och lägga in lite stämningsfull natur. Och så komma tillbaka till mig om en vecka”.
Mårten Edlund var urförbannad men visade det inte. Skulle han gå hem och skriva om sin uppsats? Ja, det måste han. Han slog sig ner vid skrivmaskinen och satte igång: ”Svalorna flyger lågt idag. Molnen vid horisonten blir allt mörkare”. Och så rulla fram fem rader. ”En vindil krusar vattenytan. Oväder på gång”. Och så rulla fram fem rader. På samma sätt genom hela boken.
”Sådärja”, sa Georg Svensson när Mårten kom upp och lämnade sitt rättade manus. Och boken hälsades med entusiasm av recensenter och läsekrets. ”En förnyad Mårten Edlund!” Samma sak gäller inom dagens marknadskommunikation: också den bästa kreatör har nytta av en mentor… och av stora öron.
I den här artikelserien ingår en artikel med funderingar om kreativitet. Där skulle den här anekdoten ha hört hemma, om jag hade kommit ihåg den i tid. Bertil Waborg, VD för Ogilvys svenska filial, hade i unga år ansvaret för Algot Johanssons reklamkonto. Algots i Borås var en av de största klädfabrikanterna och Algot själv en mycket speciell person. Bertil berättade ungefär så här.
Algots hade just introducerat en amerikansk nyhet, de så kallade jeansen. En dag ringde det i Algots telefon. I den andra luren befann sig en gammal bekanting, som var mycket upprörd. Han hade köpt ett par av di nye jinsen och nu visade det sig att det ena byxbenet var två decimeter kortare än det andra. Hur kunde något sådant inträffa? Det blev tyst ett bra tag innan Algot svarade:
”Vad gla ja ä. Du förstår, ja har en gammel vän, en skomakare som bor i Tomelilla. Han ä låghalter, så han bad att vi skulle sy upp ett par av di nye jinsen till honom. Å de har vi gjort, men de har helt försvunnet. Å nu har du hittet döm. Va gla ja ä”. Algot var verkligen en kreativ entreprenör.
Den vanligaste riktningen för mentorskap är uppifrån och ner. Men miniversionen, ett gott råd, kan vilken höjdare som helst behöva. I många sammanhang under årens lopp hade jag kontakt med Erik Elinder, mannen som knäckte annonsbyråernas provisionssystem. Det var inte så att han gav mig jobb eller uppdrag, han bjöd på morgonkaffe på bryggan nedanför sitt vackra Djurgårdshus och frågade mig till råds (så som han gjorde med ganska många vänner). Vår vänskap gick tillbaka till IAA-kongressen i Stockholm 1963. (IAA stod för International Advertising Association). Erik och Göran Tamm, Svenska Telegrambyråns chef, utgjorde kongressens presidium, med Göran i topp. Jag satt i programkommittén med ansvar fören av dagarna.
De programansvariga träffades tidigt på morgonen den första kongressdagen. Då drog Erik mig undan och sa: ”Jag har skrivit några rader till Göran Tamm som jag tänker buda över. Vill du vara snäll och läsa dem först?”.
Jag läste brevet och sa med visst eftertryck: ”Om du budar över det här brevet till Göran, blir det ingen kongress”. ”Säjer du det”, sa Erik, knycklade ihop brevet och slängde det i närmaste papperskorg. IAA-kongressen i Stockholm blev den bästa ever, före eller efter. Moral: om du är en känslomänniska, visa upp dina brev för någon som inte är det innan du skickar iväg dem.