Det råder en kris i IT-branschen som det måste rådas bot på inom kort. Krisen är att det är alldeles för få tjejer som söker till datautbildningar. Ett initiativ för att ändra på situationen kommer från KTH.
Miranda Shin och Linnéa Renström var två av drygt 80 gymnasietjejer som gästade KTH i tisdags för att få en inblick i programmering och besöka VIC, “Visualisation Interaction Collaboration labbet”. Tanken bakom evenemanget var att få fler tjejer att bli intresserade av, och att söka till data- och teknikutbildningar efter gymnasiet.
De två huvudpersonerna bakom evenemanget är Helene Derkert från Stockholms Stad, avdelningen för utveckling och samordning IKT-enheten och Carina Edlund , utbildnings-utvecklare på KTH. Idag skriver DN på förstasidan att “IT-sektorn missar kvinnorna”. Personerna omnämnda i artikeln borde sammanstråla med gänget bakom KTH-kvällen och vidareutveckla det här initiativet. (notera: KTH:s skolchef Jan Gulliksen är förstås med i teamet bakom KTH-evenemanget.)
Ingen har ju undgått det faktum att tjejer och kvinnor är en minoritet inom teknikutbildningar och teknikyrken i Sverige. På KTH är andelen kvinnor omkring tio procent. Det är många som länge pratat om att förhållandet behöver förändras. Ofta känns det som mycket snack och lite verkstad. Kvällen arrangerad av Stockholms Stad och KTH kändes absolut som ett bra och intressant steg i rätt riktning.
Besökarna delades in i två grupper där den ena fick testa på programmering, “hands on”, bl a med programspråken Python, Java och Scratch. Den andra gruppen fick besöka VIC (Visualisation Interaction Collaboration labbet).
Sandra Bäckström, student på KTH hjälper Miranda och Linnéa att i Scratch förbättra ett gammalt klassiskt spel, Pong.
Sandra som är student på KTH och jag pratade om vad som får tjejer att välja först matte och sen teknik. Vi är rörande överens om att det måste börjas mycket tidigare än i gymnasiet. Sandra berättar att hon lär ut just Scratch till fjärdeklassare i Franska Skolan. En hedervärd insats. Jag frågar henne var hon själv vill jobba när hon är färdig med utbildningen, hon säger att hon inte har siktet inställt på någon speciell typ av företag. Hon vill ha ett bra jobb när hon är klar, gärna ett där hon kan lära sig ännu mer.
Miranda läser Teknik med inriktning design och produktutveckling på Thorildsgymnasiet och hennes kompis Linnéa läser Natur, Natur med Handbollsinriktning på Midsommarkransens gymnasium. Båda gillar verkligen stämningen på KTH och de tycker båda att KTH definitivt är ett alternativ att söka till efter gymnasiet. Miranda berättar att hon vill plugga vidare utomlands och att en civilingenjörsexamen ger henne bra möjligheter att söka sig till universitet var som helst i världen. Hon säger att hon kan tänka sig att jobba på exempelvis Ericsson i framtiden. Det märks tydligt att den internationella aspekten är viktig.
I VIC-labbet bjuds det på en en fantastisk rymdresa som visas på en gigantisk 4K-skärm och som får gruppen att häpna och ställa frågor. Föreståndaren Björn Thuresson visar tekniken bakom skärmen, han ställer frågor och skapar intresse genom att passionerat berätta vad de gör i labbet. Ungdomarna får titta närmare på olika tekniker och se faktiska tillämpningar inom Virtual Reality, Eye Tracking, Sensorer & Mobilitet, Kinect och Multi Touch. Möjligen är det i det här labbet nästa stora teknikgenombrott ser sin början. Björn berättar om, och uppmanar alla att följa VIC på Facebook.
Grupperna har en gemensam återsamling där arrangörerna Helene och Carina ställer frågor till publiken, om det varit en bra kväll, om de lärt sig något? En kritisk fråga är om tjejerna kan tänka sig en utbildning för att bli programmerare. Fler händer än i början av kvällen åker upp i luften.
Det är en inspirerad grupp tjejer som verkar ha haft en riktigt bra kväll och snacket efteråt består av idel positiva kommentarer. Personligen tror jag att det under kvällen planterats många nya tankar hos tjejerna. Det skulle inte förvåna mig om flera av dem kommer söka sig till KTH eller andra tekniska högskolor för att sedan välja en karriär som programmerare, eller något annat teknikrelaterat yrke.
Carina Edlund och Helene Derkert framför den samlade gruppen.
Jag pratar med Helen Derkert efteråt. Hon ger ett intryck av målmedvetenhet, engagemang, men framför allt har hon en pragmatisk inställning till hur problemet ska tacklas. Hon pratar om kunskap, om att dela och visualisera kunskapen för de här unga tjejerna.
“Det här eventet är uppstarten på ett samarbete mellan KTH och Stockholm stad. Vi hoppas kunna bidra till att öka kunskapen om vad programmering innebär och visa på hur kreativt och spännande det kan vara, så att fler tjejer söker sig till utbildningar för datateknik,” säger Helene Derkert om initiativet.
Jag frågar henne varför de i sin inbjudan säger att deras projekt är en demokratifråga. Hon svarar, “ett av målen är ökad jämställdhet som ju ett demokratiskt samhälle bygger på. Idag styrs så mycket teknik av små saker som pris-displayen i mataffären till program för börsen som i förlängningen kan påverka världsekonomin. Att hela samhället finns representerat på utbildningar för datateknik är därför en demokratifråga.”
Det är inte helt bestämt hur projektet ser ut i framtiden. De deltagande tjejerna ska få vara med och utforma vad som händer framöver. Jag är övertygad att de här eldsjälarna kommer att bidra till en förändring om de får rätt uppbackning.
Till sist pratar jag en stund med försteläraren Lars Björklund på Thorildsgymnasiet. Han undervisar bland annat i naturvetenskaplig specialisering och ser det som självklart att pusha sina elever att ta del av den nya tekniken, av de nya möjligheterna. Även han får något lyriskt i blicken när han pratar om framtida möjligheter. Tråkigt nog kan jag bara räkna till tre lärare och en SYV (från Thorildsgymnasiet), trots att de också blev inbjudna till kvällen.
När jag cyklar hem i mörkret kommer jag på mig själv önska att det fanns många fler passionerade, entusiastiska personer som de jag hade nöjet att träffa på KTH. Att bara snacka eller att tillsätta utredningar kommer inte lösa något. Att däremot visa riktiga saker, riktiga miljöer, passionerade människor som brinner för tekniken – det gör skillnad! Och det vet jag. Det var ju exakt det som fick mig att bestämma mig för att utbilda mig till ingenjör, ett val jag aldrig ångrat.
I Norge funderar man på att införa programmering som obligatoriskt ämne i grundskolan, vilket man bl a redan gjort i England och Finland. Sverige är ett “teknikland” av gammal hävd och tradition. Vi har några av världens bästa etablerade storföretag och start-ups.
Många från näringsliv och politiskt håll hävdar att det är en industri som är nödvändig för Sveriges fortsatta ekonomiska välstånd. Och då kan jag bara undra: varför har inte vi programmering som obligatoriskt ämne i grundskolan? (ping Gustav Fridolin & Co)?