Att avslöja en lögnare

Under människans hela tideräkning har vi försökt lura och bedra våra medmänniskor. Lögnen är en central del i vårt vardagliga liv, och vi kan till och med gratulera varandra när man lurat någon eller lyckats hålla en överraskning hemlig. Men när vi verkligen vill få reda på om någon ljuger så visar det sig att det inte är helt enkelt.

På TV ser det hela väldigt enkelt ut, efter en kort konversation kan poliser eller andra experter ”veta” om en person ljuger eller inte. Tanken är att de ser vissa tecken som visar att personen ljuger, men i verkligheten så är detta svårare, men inte omöjligt att lära sig. Människor är medvetna om mindre än 5 procent av alla våra signaler i hjärnan, och därför kommer reaktioner att synas även om personen inte själv är medveten om det. Problemet ligger i att personer reagerar olika när de ljuger, och det finns inte säkra tecken att lita på. Att någon skulle sitta och plocka med saker eller pilla på pennor etc. var länge ansett tecken på att de hade något att dölja. Men det har visat sig att detta inte är något tydligt tecken, eftersom vissa personer naturligt tycker om att klicka med en penna eller sitta och rita samtidigt som de pratar.

Nyckeln till att avslöja en lögnare menar David Matsumoto, professor i psykologi vi San Fransisco State University, ligger i förändring. En person byter ofta sätt att prata eller beskriva saker när de går över från att tala sanning till att ljuga. De kan bli mer distanserade, eller brodera ut en historia när de måste skapa den i minnet snarare än att beskriva vad som skett. För att då kunna avgöra detta krävs en utgångspunkt, ett samtal där personen inte ljuger.

Poliser, förhörsledare, advokater etc. får ofta lära sig hur detta går till. Genom att prata om ofarliga saker initialt kan personen slappna av och tala sanning, när en utgångspunkt på så sätt är fastställd kan svårare frågor börja ställas. Gärna ställs då öppna frågor som inte kan besvaras med ”Ja” eller ”Nej”. Poliser använder sig också gärna av så kallad ”bruten tidslinje” när de förhör en person om vad som skett. En påhittad historia utvecklas nämligen oftast kronologiskt, och genom att bryta upp kronologin är det enklare att hitta saker som inte hänger ihop.

Leende kan också vara en bra indikator på om en person är sanningsenlig eller inte. Ett falskt leende syns på att bara munnen ler, men inte ögonen. Omkring ögonen finns en muskel som enbart kan aktiveras ofrivilligt när du känner genuin glädje. Om du inte är glad när du ler kommer den muskeln inte att dra ihop sig, och du ler inte med ögonen. Att lyfta ena mungipan vid ett leende kan också vara en indikator på att personen känner sig belåten eller överlägsen. Detta kan ske om personen som förhörs upplever att den håller på att komma undan med en lögn.

Det krävs däremot träning för att lära sig att se olika tecken, och framför allt att uppmärksamma när någon byter berättarstil. Tecken på en lögn kan dyka upp lite var som helst menar Matsumoto, i talhastighet, i ansiktsmusklerna eller i axlar och händer. Det gäller därför att vara mycket observant när du vill avslöja en lögnare. Däremot visar studier att vi möts av lögner ca 200 gånger per dag, så om du vill bli bättre finns det gott om tillfällen att öva dig varje dag.