Hjälp oss att fortsätta driva Sveriges bästa nyhetsplats för digitala marknadsförare. Donera här

Ska vi bowdlerisera historien?

Den romerska fältherren Tiberius Claudius Nero var på återtåg. På uselt humör gav han sina
soldater en utskällning. Där kallade han dem ”cunni”, på dagens grovengelska ”cunts”.I
svenska versioner har han alltid använt finare ord, som ”ynkryggar”.

Genom århundradena har många ord ändrat betydelse, så att de idag inte kan översättas utan måste ersättas. I och med att bildningsdnivån höjs ökar ambitionen att föra ett elegantare språk. Fritt från dialekter och framför allt rumsrent.

I Sverige har vi ofta visat en ambition att skönmåla historien, inte bara i språket utan också i skildringar av vad som verkligen har hänt. Vi hade i realskolan en teckningslärare en äldre man med svart helskägg. Hans hobby var att skriva indianböcker. För att hålla oss gossar lugna läste han gärna högt ur sina verk. Ett citat glömmer jag aldrig:

”Indianerna sutto kring lägerelden och drucko choklad med vispgrädde.” Det gjorde dom väl
aldrig, protesterade vi elever. Nej, men dom borde ha gjort det, svarade författaren.

Från tingsrätten i en medelstor stad har jag hört om följande händelse. Mitt i behandlingen av ett våldsmål begärde rättens ordförande, en verserad vithåring nära pensionsstrecket, en kort paus. När åhörarna hade lämnat rummet frågade han generat: – Säj mig, vad betyder ”jucka”?

Kommunikation över generationsgränserna är ett ämne som kommer upp i många sammanhang. Ofta långt före mobilåldern. I mitt föräldrahem lästes det högt till the och scones varje onsdagskväll. Min pappa var en fin högläsare, som gjorde oss till vän med klassiska författare som Dickens och Thackeray i lysande översättningar. För att inte tala om Don Quixote.

Kontrasten mellan Riddarens högstämda tal och väpnarens snuskhistorier. Ibland hände det att pappas läsning gick långsamt. Det var när han spanade efter ord och stycken som var olämpliga att läsa upp i familjekretsen. Oftast var det lätt avklarat, men en gång ledde privatcensuren till totalstopp och gräl. Mamma hade varit på antikvariat och hittat en tidig översättning av Cervantes Don Quixote. Där byggde nästan alla humoristiska poänger på riddarens högstämda språk i kontrast med Sancho Panzas grova talesätt och tvivelaktiga historier från källarvåningen.

Vid 1800-talets början inleddes en moralisk upprustning över hela Europa. Litteraturen skulle renas, i synnerhet internationellt spridda verk som kunde fläcka nationens och språkets anseende. Mamma sålde diskret tillbaka vårt ex av Don Quixote. Och jag har aldrig hittat en tidig översättning till svenska av boken om riddaren av La Mancha utan enbart rensade editioner från Barnbiblioteket Saga och uppåt i åldrarna.

Världspionjär på censurområdet var den brittiska landsortsläkaren Thomas Bowdler (1754- 1825), som med början 1807 publicerade Shakespeare´s samtliga dramatiska verk, tragedier och komedier, i en nytvättad edition med titeln The Family Shakespeare. Den kom att med Drottning Victorias välsignelse ersätta originalupplagorna i bibliotek och skolor och på många teaterscener. Efter drottningens död tog det enligt litteraturforskare åtskilliga årtionden att återge originalversionerna deras ställning och låta Macbeths knektar och Hamlets dödgrävare tala sitt naturliga språk. Innan Thomas Bowdler gick i graven hann han med att bowdlerisera en annan världsklassiker, Gibbons Det romerska rikets nedgång och fall. Googla på bowdlerize, det är en fängslande historia. Framförallt lärorik: det går inte att skyla över eller ändra det som är hänt eller skrivet. Idag kan man vara vänlig och förstående och låta bli att använda känsliga ord i fel sammanhang. Det ska man göra. Att kalla Ivana Trump för ”cunt”, vilket en ståuppare gjorde i fjol, retade upp både demokrater och republikaner. Men det är meningslöst att försöka sudda i texten till Onkel Toms Stuga.

I digitaliseringens tidevarv sker också förändringar allt snabbare. Långt in på 1900-talet var Frödings kärleksdikt ”Anita” förbjuden frukt, för att några årtionden senare hamna på Svensktoppen, tonsatt och vackert framförd av dansbandskungen Sven-Erik Magnusson Tack vare Facebook & Co kan sådana värderingsväxlingar nu ske över en natt.

Artikeln är skriven av:

Olle F. Ringenson
Svenska folkets bekymmer om vad föräldrar ska lära sina barn att kalla de manliga och kvinnliga könsorganen är helt onödiga. ”Snippa” är OK även om göteborgarnas uttal lätt glider över i ”snipa”. På den manliga sidan finns det inga skäl att överge ”penis”, det dög åt romarna och det duger åt oss.

Skriv en kommentar

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>