”Hej matematik!” hette den serie på hundra häften som den svenska grundskolan införde i klass 1-9 revolutionsåret 1970. I en undersökning av matematikkunskaperna i 13 länder hade Sverige hamnat näst sist. Skrämda politiker krävde en radikal förändring av matteundervisningen – och den fick man.
Franska matematiker i en grupp som kallades ”bourbakisterna” hade krävt att matematiken i skolan skulle ges en anknytning till den vetenskapliga matematikens begreppsvärld och den mängdlära som hade utvecklats vid Stanford University på 1950-talet. De skapade en ny pedagogisk metodik, som också hyde testats i amerikanska skolor, med så lite katederundervisning som möjligt.
Sputnik 1957 ruskade om västvärlden. Plötsligt fanns det stora pengar för att förbättra matematikundervisningen.
Skolöverstyrelsen valde att satsa på ”new math” med mängdlära som grund.
I stället för skolböcker fick barnen i årskurs 1-9 rikt illustrerade häften med titlar som Apan, Aborre och Kastanj i en barnslig stil som passade småglyttarna men fick de större barnen att fnysa. I häftena skulle man rita ringar kring symboler som hörde ihop. Överallt var texten späckad med den vetenskapliga mängdlärans nya termer, t.ex tomma mängden, snitt och disjunkta mängder. Grundsatsen ”En mängd kan beskrivas som en sammanfattning av objekt vilka då kallas mängden element” rabblades glatt av de mindre barnen men fastnade i halsen på lärare och föräldrar.
Hur det gick? En slutsummering i tidskriften Forskning och framsteg slog så småningom fast att revolutionen kom av sig. Idag finns inte ett spår kvar i matteundervisningen av sjuttitalets flumbygge, som skulle lösa alla problem och föra upp den svenska matteundervisningen till världstoppen. Redan 1974 bytte entusiasten Olof Palme fot – det var mängdlärans fel att mattebetygen låg kvar på bottennivå.
Idag finns det inte ett spår kvar i matteundervisningen av sjuttitalets flumbygge.
Jag kom att tänka på äventyret ”new math” när jag läste en krönika i Expressen (16/2) av Frida Boisen, GT:s glada valkyria/chefredaktör. Hennes entusiasm för programmering som ett huvudämne i grundskolan – dagens, inte framtidens – vet inga gränser. För att bereda plats för programmering ska man rensa ut onödiga, föråldrade ämnen som syslöjd och franska!! och tyska!!! från schemat.
”I Storbritannien lär sig barnen numera programmering redan från fem års ålder, och i motsvarande sjuan ska alla elever kunna två programmeringsspråk och binära tal”.
”Har du sett många platsannonser som efterfrågar franskkunskaper eller virkning?”
Förlåt Frida, men är inte de här två citaten ur din krönika tydliga exempel på tunnelseende? Bra, i och för sig att du ser ljuset, men är inte tunneln lite trång?
Att lära småungar att läsa tidningar och böcker med hållbart intresse – är inte det lika viktigt som att femåringar lär sig programmera? Värt lika mycket tid och omsorg? Att locka tonåringar att behålla läsförmågan in i vuxen ålder kommer också att kosta stora pengar och schematid.
Kommer engelskan att dominera på samma sätt som nu?
Hur tror du att det ser ut om fem år, efter Brexit och Trump, med företagsspråken i Europa? Kommer engelskan att dominera inom EU på samma sätt som nu? Jag skulle gardera med kryss.
Teknikutvecklingen på det digitala området går nu snabbare än någonsin. De som arbetar yrkesmässigt med produktutveckling av utrustning eller programvara måste följa med i vad som händer varje dag, på Dagensanalys.se och i vetenskapliga rapporter och ha förmåga att bedöma kvalificerade nyheter. Den som använder programvara för datastyrning av tillverkning eller tjänster har idag nästan alltid tillgång till standardprogram eller program som specialiserade konsulter anpassar åt dem. Av den ena krävs djup kunskap om programmering, av den andra överblick över hårdvaruteknik, konkurrenssituation och ekonomi. Och så finns det en tredjekategori som framför allt ska vara bra på att köpa konsulttjänster och standardprogram.
Produktutvecklarna är en grupp som kommer att bli allt större ju mer som digitaliseringen växer ut och skapar nya möjligheter. För dem kan det vara en bra idé att starta tidigt. Ifråga om de övriga är jag mycket mer tveksam. Det är roligt att programmera, tycker de som kan det. För andra kan det vara ett litet helsike. Därför går en stor del av utvecklingen av utrustning och programvara inom datasektorn ut på att göra användningen så lätt och säker som möjligt. Så att den inte ska kräva specialkunskaper av användarna.
I början av den digitala utvecklingen såg det annorlunda ut. När Jarko Cerha skrev sin doktorsavhandling ”Selective Mass Communication” i mitten av 60-talet fanns det en riktning inom sociologin som försökte uttrycka problem i matematiska formler.
Den snälla men envisa professor Georg Karlsson i Uppsala kom med en bön när skriften var färdig – att Jarko skulle lägga till ett kapitel med statistisk-matematiska aspekter. Han slet med dataspråket i tre månader, sen fick det bli som det blev. Den sylvassa statistikdocenten Tore Dalenius kritiserade kapitlet sönder och samman och yrkade att Jarkos avhandling skulle underkännas.
Ett par år senare var det helt OK för en doktorand att anlita en specialist för att skriva matematiska avsnitt som man inte själv var proffs på.
Min åsikt: Skapa gärna goda möjligheter för den som är intresserad av att bli professionell programmerare – men låt de övriga slippa.